Den upptagna föräldragenerationen

Jag och min Make har väldigt många föräldrar. En sju, åtta stycken faktiskt.
Ändå har vi aldrig (och då menar jag verkligen aldrig) barnvakt.

Hur kan det komma sig?

En förklaring ligger i att vi är väldigt utspridda. Från Ystad till Grythyttan, via Gotland och Fjällbacka. Men i verkligheten går ju avstånd att lösa.

En annan handlar om 40-talisternas "andra chans". De som har börjat om med nya respektive har ju så otroligt mycket att stå i! Det är som om de har glömt hela det gamla livet, med barn och hem. I stället gäller bara det nya, de nya barnbarnen och den nya hemstaden.

Det är lite märkligt.
Någon gång har jag kört barnen till t ex Stockholm eller Fjällbacka för att få lämna av dem en kväll, så att Maken och jag kan få en kväll ihop på tu man hand.
Då har det upplevts som lite besvärligt, oerhört krävande och en total uppoffring.

Jag, som själv siktar på att bli en bullbakande och välkomnande mormor/farmor, förstår inte riktigt. Varför vill man inte umgås med sina barnbarn? När de dessutom är hiskeligt trevliga och välartade (vilket åldringarna också tycker)?

Men de har så mycket för sig.
Deras liv är så fulla av viktigare saker, som att ta hand om den nya partnerns hus eller släkt, adoptera hundar från Spanien och spela golf.

Jag undrar hur det kommer att kännas på dödsbädden. När de ser tillbaka på sina liv - kommer de att vara nöjda? Eller kommer de kanske känna att de missade något?