Det är förstås olika i olika delar av världen. Kanske också i olika delar av Sverige.
Men vissa saker är aldrig ok i min värld. Fån-glo med öppen mun och slapp tunga är en av dem.
På färd med husbilen hoppar jag och barnen in på en vägkrog utanför en mindre ort i Västra Götaland. Vi går in. Där sitter endast en liten mängd människor, som alla vänder sig mot oss och stormglor. Jag tittar på dem och ler, eftersom det brukar avväpna stirrare, men de fortsätter. Barnen kryper intill mig, blir blyga och förskrämda.
Det är dödstyst.
Vi går fram till disken, väljer och beställer. Fortfarande glor alla. Ingen pratar.
När vi sätter oss ner, lugnar det sig. Folk återgår till sin nu betydligt svalare mat. Men varje person som kommer in, glor exakt likadant på oss.
Jag börjar fundera på om jag har toapapper hängande ut genom byxbenet eller något liknande, men nej. Varken jag eller barnen ser konstigare ut än vanligt. Jag undrar om jag ser ut som någon, kanske liknar någon kändis? Vad jag vet finns ingen överviktig, rödlockig, medelålders kvinna i den innersta kändiseliten...
Folk stannar och glor bredvid vårt bord och blir stående.
Det är ett ytterst märkligt beteende.
Jag blir irriterad och tittar hårt på dem. Då vaknar de till och knatar vidare. Någon får jag tilltala: Ja? innan han ger sig.
Efteråt önskar att jag att jag i stället skulle rest mig upp, slagit ut armarna i en riktig diva-gest och sagt:
- Ja, det är jag. I egen hög person. Men jag skriver inte autografer idag, så var vänliga och fortsätt förbi, ingen köbildning.
Och sedan lugnt satt mig ner och fortsatt äta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar