Fåglar - läskiga dinosaurier!

Min dotter älskar fåglar. Hon tycker att de är SÅ söta. Varje gång hon ser en sparv, trana eller duva går hennes röst upp i falsett.

Jag gillar inte fåglar. Ska inte säga att jag hatar dem, men jag är mycket oförtjust.
De är lite otäcka.
Och då menar jag inte bara bajset. (Som ju innehåller salmonella och alla andra farliga bakterier i hela världen. Dessutom kommer bajset och kisset i samma hål - kloaken. Uäck!)

Nej, jag känner att de är väldigt långt ifrån.
Tittar jag på en katt, en ko eller en igelkott, så känner jag visst släktskap.
Fåglar, däremot, känns som fiender. Som ett annat släkte, en konkurrerande art.

Jag tror att det beror på att de kommer från dinosaurierna.
Det är därför jag hyser viss skepsis mot dem. Jag känner likadant inför krokodiler och hajar. De är opålitliga och urtida.

Men visst är de vackra! På lagom avstånd. Kommer de närmre, ser man dock deras stela pupiller, deras sluga blick och konstiga näbbar. Och kloaken, om de vänder den sidan till.

Och jag ser en liten velociraptor framför mig. Visserligen förklädd med vackra fjädrar, men ändå. Han luktar i luften och försöker hitta byte. Jag vet instinktivt att han är en överlevnadsmaskin. Enda anledningen till att han inte ger sig på mig är att jag är större i det här livet.

Framför mina ögon flimrar en vision om mig själv som liten gnagare i en väldigt farlig skog, fylld av dinosaurier i blandade storlekar. Mitt hjärta bankar vilt och jag försöker överleva.

Lilla fågel - mig lurar du inte.
Men i det här livet är jag större än du. MOAHAHAHA!
Ser du riktigt söt och oskyldig ut kanske jag lägger ut fågelfrön till dig...