Men Israel - hur tänkte ni nu?

Israel är ett land med en sorglig bakgrund.
En landremsa som flera folk sliter i. Som efter ett förfärligt världskrig annekterades och tilldelades folket utan land: Judarna.

Att ta beslut som grundas i dåligt samvete är kanske inte den allra bästa idén.
Det var dock så det blev.
I eftertankens kranka blekhet är det många som ångrar det beslutet. Det var ju inte vårt att ge bort...

Därför är det redan en infekterad situation.
Vi i omvärlden vet att vi är delaktiga till situationen.

Då tänker jag att man som politiker i Israel skulle vilja ligga lågt. Kanske visa välvilja mot allt och alla, böja på nacken, ta så lite plats som möjligt. Dels för att visa tacksamhet och ödmjukhet, dels för att gjuta olja på vågorna. Jag kan tänka att det vore lämpligt att odla sina utrikeskontakter och helt enkelt vara en mönsternation. Hur länge? Tja, det vore väl lämpligt att köra den linjen i sisådär 200 år, tills det inte finns någon risk att landremsan tas tillbaka.

Men inte då.
Lilla landet Israel uppför sig allt annat än trevligt, och så fort det hettar till ropar de på storebror USA.
Och det som hände tidigare i veckan är under all kritik.

För min del var det droppen som fick bägaren att svämma över på alla bredder.
Att utföra en militär attack mot ett skepp fyllt av obeväpnade civila är sådant som inte är förenligt med demokratiska värden och civilisation. Så enkelt är det. Det finns inga ursäkter som gör det ens lite acceptabelt.

Och mamman i mig vill genast ta ifrån barnet sin missbrukade leksak.

Religion?
Skyll inte på den!
Det handlar om helt andra värderingar, där girighet och makt hamnar högt upp på listan.
Inte är det en strid om en helig stad, inte. Hade det så varit, hade de kunnat komma överens om att utropa Jerusalem till en egen stat, som Vatikanstaten.

Dessutom anser jag att äkta troende - oavsett om man är jude, muslim eller kristen - i första hand ska värna om sina medsystrar, inte slåss om saker/platser/trossatser. Även om man själv tror sig veta sanningen, bör man kunna acceptera andras sanningar (eller villfarelser) eftersom vi alla tror på den fria viljan.

Jag har all förståelse för att andra världskrigets synder fortfarande är ett blödande sår i det judiska folket. Det finns ingenting som kan göra det ogjort - det är en skam för hela världens befolkning. (En av många.) Jag kan däremot inte förstå att ett folk som så starkt tror på ödet och att Herren leder dem, inte kan gå vidare.

Det enda någon av oss kan lära oss av historien, är att aldrig göra om samma misstag.
Att som Israel bekämpa terror med terror är inte en framkomlig väg.