Idag skulle vi åka från Grythyttan till Motala för att fira midsommar med lite mer släkt. Ensam med två barn och vaga aningar om vägen var jag ändå ganska lugn till en början.
På vägen skulle det sammanträffas med en ömmande fot, skulle köra akut-reiki på denna. Träff vid Svampen vid tvåsnåret, var planen.
Jag körde iväg och kände mig stark. Det gick kanon att läsa vägvisningarna på iPhonen, barnen skötte sig med respektive aktiviteter och allt var som det skulle.
Strax innan Örebro såg jag en långtradare plötsligt svänga ut i vänsterfil och jag gjorde detsamma direkt. Visst... En annan långtradare hade fått punktering i högerfilen. Från ett av de mittre däcken stod det som en sjal ut i vägbanan.
Jag körde nöjd förbi men en kilometer senare ungefär hörde jag ett vinande ljud. Eftersom jag inte är varken speciellt tekniskt intresserad eller erfaren av bilhaveri, funderade jag över ljudet. Är det så en fläktrem låter innan den brister? Eller... kunde det vara en punktering?
Radio och fläktar dödades snabbt och öronen fälldes ut. Kändes ingenting i ratten. Bäst att stanna ändå, tänkte jag och tog första bästa avfart. Där fanns en liten grusväg som jag stannade på.
Lite darrig i benen klev jag ut, orolig för vad jag skulle se. När jag rundade huven, åkte händerna upp till håret i ren panik. Platt framdäck! Hjälpamig, vad gör man nu?
Jag har aldrig bytt ett däck på en bil, ännu mindre på en husbil som väger många ton. Efter några telefonsamtal hade jag en bilassistensfirma på tråden. En timme kunde det ta, så det var bara att gilla läget.
Lite fika till barnen, alla fönster öppna (solen stekte verkligen) och ringa lite till väntande fot m m. Barn hoppar ut och leker, blir kolvarma och törstiga. Kyl vill inte starta, men jag låtsas att det fungerar ändå.
- Mamma, här får du blommor! Dottern trycker upp en näve TIMOTEJ i ansiktet på mig. Aj då... Jag är jätteallergisk mot timotej. Ögonen svullnar upp direkt, näsan börjar rinna.
- Mmmm, va fina, men just den sorten tål inte mamma. Kan du gå och lägga dem i diket och plocka några andra kanske?
Ut med linserna och byt till glasögon. Snyta och snora. Då ropar Sonen:
- Mamma, Syrran bajsar.
Vi brukar inte tillåta bajsande i husbilen, men måste man gå så måste man gå.
När jag ska torka inser jag att det inte finns en chans att den blajan ska kunna gå ner i det lilla hålet till bajstanken. Här måste petas ner. Och jag som har bajsfobi!
Nå, jag petar och spolar och fixar tills allt är borta. Sedan skrubbas händer, armar, naglar, toaletter, borstar, handfat och golv i rena skräcken.
Vägassistensen ringer ideligen. Hittar inte riktigt. Hur svårt kan det vara? Exakt 12 km från Örebro och 28 från Lindesberg. Vad vägen heter? INTE FAN VET JAG! Jag hann faktiskt inte läsa på skylten, men jag står precis vid vägen - ni kan inte missa mig! Ändå skickar jag koordinaterna till snubbens mobilnummer.
Så småningom svängde han dock in på vägen. En glad kille med inget hår men skägg hoppade ut. Var reservhjulet finns? Under där bak. Genom ett litet, litet hål inifrån (när man tagit bort en plastplutt) kunde man vrida runt en bult så att extrahjulet sjönk ner mot marken.
Han tyckte grusvägen var för knögglig, så jag lånade ut en filt som jag pulade in. Det tog evigheter att skruva ner hjulet, och sedan gick det inte att ta loss det. Fastrostat i vajern. Så småningom fick han dock loss det, med viss hjälp, och gav sig på att hissa upp bilen på domkraft.
Tror ni han hade en tjusig, automatisk domkraft?
Nej, en helt vanlig.
Han hade också ett vanligt fälgkors (med någon sorts himpa-jimpa-förlängning) - "ja, det håller på att gå sönder helt" - och allt på husbilen var förstås gravt fastrostat. Efter varje stampning på förlängningen pausade han, pustade lite, tittade ut över nejden och hissade upp byxorna. Det tog lång tid... Dessutom var hjulet fastrostat, så även när bultarna var borta satt hjulet fint fast.
Då vänder sig snubben till mig och frågar:
- Du har inte en slägga i husbilen?
!!!!!
Som om man har med sig blandade jätteredskap i en husbil! Faktiskt saknar vi också yxa, motorsåg och styltor. Jag samlade ihop mig:
- Nej, har inte du det?
- Nej, det kan jag inte släpa runt på.
Ok...
Han hämtade dock en bärgningskrok och bankade loss hjulet, bytte händigt och fick ordning på det.
Hela tiden pratade han i telefon med headset. När jag klev in i husbilen för att köra till en mack och pumpa däcket bättre, hörde jag honom säga:
- Det här var det jävligaste jag har gjort. Värre än ett lastbilshjul!
Jag vevade ner rutan och ropade extra högt:
- TACK SÅ FANTASTISKT MYCKET! HA EN SUPERTREVLIG MIDSOMMAR!
Och så körde jag därifrån, lite fundersam.
Varför händer det mig? Och när jag är ensam med barnen?
Men å andra sidan gick det ju bra och jag var hel. Lite svettig under armarna, men i övrigt ok.
Ja ja, det är bara att le och köra vidare. Mot midsommar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar