I min trädgård finns en enorm naturkompost, aka utrymmet bakom uthuset. Där samsas överblivna plankor, gräsklipp, gamla grenar, stubbar, rens från landen, döda krukväxter och mycket annat.
I slutet av sommaren är det hög marknivå där. Efter vintern är det platt igen. Den sköter sig själv, komposten, och sakta tillverkas matjord.
Jag glömmer ibland vilka som gör jobbet.
Idag tittade jag till lite noggrannare och insåg att vi har skapat ett Myr-New York. Eller snarare Myr-Mexico City, för bekvämligheterna är få och det är ett slit för att överleva.
I den oformliga högen lever numera ungefär 1 billion myror. Myrstacken, som för två år sedan var imponerande 2 meter i diameter, har nu spridit sig till... hela området. Det kommer upp myror ur små gångar i marken (mellan grenar och gräsklipp och löv), det springer myror på plankor och gamla blommor. Högkvarteret, själva city, är i högen av stamklumpar efter Gudrun. (Vi kunde inte klyva allt stormfälle till ved. En del var för blött när vi väl kom fram till de bitarna, så vi slängde dem där bakom.)
Där är mer aktivitet än på Manhattan. Helt galet! Så många myror som vet precis vart de ska och vad de ska göra.
Härligt nog har stamklumpshögen blivit mycket mindre. Det är imponerande! Jag menar, små små myror har nästan lyckats tugga i sig omkring 400 kg träd.
När jag stod där och glodde på dem, var det en av alla billioner myror som uppmärksammade mig. Hon lyfte på huvudet, sedan framkroppen och främsta benparet och tittade på mig. Antennerna klippte lite, hon såg ut att lukta på luften. Plötsligt fällde hon ner benen och sprang vidare åt det håll hon planerat.
Fascinerande!
Jag kände att det där är en analogi för vårt mänskliga samhälle.
Herregud vad vi springer hela tiden!
Alla har så mycket att göra att vi knappt hinner se varandra.
Saker ska bäras, saker ska fixas, saker ska ätas, saker ska flyttas.
Fram och tillbaka, hit och dit, tills vi glömmer bort varför vi lever.
Det är ju helt galet egentligen.
Och om det skulle komma en överjordiskt stor alien-varelse och glo på oss, hade vi antagligen inte ens tagit oss tid att reflektera över det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar