Jag älskar att gå barfota!
Mjukt gräs under mina trampdynor, grus som fungerar som akupressur, sand som silar mellan tårna eller vattenpölar som plaskar roligt.
Det är fantastiskt!
Det gör mig genuint lycklig. Så fort det är lite ljumna vindar, tar jag av mig skorna. Ut och spring i skog och mark! Det måste kännas under fotsulorna.
Tyvärr drar mina fötter till sig smuts. Jag vet inte varför. Andra människor kan gå barfota i flera timmar utan att det syns, men jag blir svart direkt. Kan bero på att jag har extremt torra fötter - hela min hud är extremt torr - och att de därför suger åt sig allt. Det är min teori, i alla fall.
Därför är jag alltid väldigt smutsig om fötterna under sommarhalvåret. Visst, jag tvättar och skrubbar och filar - men det hjälper liksom inte. Allt går inte bort. Dessutom tar jag av mig skorna direkt igen...
Men det får det vara värt. Det är ren lycka att gå barfota.
På hösten är det lite plågsamt att vänja sig vid att trycka in de förvildade fötterna i skor igen.
Så småningom bleknar mina fötter och blir rosa igen. Svartfotsindianen är ett minne blott. Men så fort det spirar i markerna igen, tar jag av mig skodonen och återvänder till livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar