Rädda för att leva?

Det blir så lätt panik nu för tiden. Över lite av varje, faktiskt.
Antingen är det något nytt virus, eller trafikrisker, eller ibland köttdjurssjukdomar. Det är så farligt att leva!

Svininfluensan var jättefarlig. Alla skulle dö omedelbums om de inte genast vaccinerades. Det var förstås likadant med fågelinfluensan, om du minns den. Så här i efterhand känns det fantastiskt oväntat att ha överlevt båda dessa livsfarliga virus, trots att jag inte tog några sprutor. Jag måste ha väldigt bra immunförsvar!

Farligare än i trafiken har vi det aldrig. Ändå är vi tvungna att ta oss till och från jobb, dagis och affärer, så vi gör vad vi kan för att bli säkrare. Säkrare bilar, större bilar, bättre bilbälten, bilbarnstolar, extra strålkastare och första hjälpen-kudde. Kanske ökar vi våra chanser att överleva...

Galna ko-sjukan var en epidemi. Sex personer i Storbritannien kunde ju eventuellt ha fått sjukdomen. (Vet inte om det någonsin bekräftades.) "Salmonella på gård i Skåne" står det på löpet och alla blir vegetarianer för några veckor i rena skräcken. Nötkreatur vaccineras mot blåtunga för att det eventuellt kan blåsa in en viss sorts knott som bär på sjukdomen. Från Tyskland eller Holland! Det är långväga gäster...

Vi måste också akta oss för att äta fel mat, träna för lite och få hjärtinfarkt, klippa gräsmattan för ofta, dricka för mycket alkoholhaltiga drycker och äta råa hallon. Det gäller att ha försäkringar för allt, från bilförsäkringar till olycksfallsförsäkringar.

Jag tror att det beror på att vi så länge har trott att allt är så säkert och tryggt. Vi har vuxit upp i den bästa av världar, där vi har kommit så långt ifrån djungelns "äta och ätas" att vi har glömt att livet innebär risker. När vi plötsligt kommer ihåg att vi är sårbara och dödliga, växer skräcken i oss och panik bryter ut.

Det är lite tokigt, lite roligt och väldigt mänskligt.
Jag förstår fullständigt hur det kan bli så, men det är viktigt att minnas en sak:

Det är farligt att leva.
Man dör av det.