Familjen Taikon

Jag älskar vår husbil! Det är en så fantastisk frihetskänsla att bara ge sig iväg, inte behöva planera och ta dagen som den kommer.

Vi packar in två barn och en eller två vuxna, massor av bra saker och bara kör. Oftast har vi en plan eller en riktning, t ex att hälsa på hos någon trevlig person.

Efter några dagar på väg känner jag mig som mamma Taikon. Vid det laget är alla rutinerade. När husbilen stannar, öppnas dörrarna och familjen väller ut, lite lagom rufsiga i håret och med kläderna lite på trekvart (det kan vara lite trångt vid påklädning). Alla är lite yrvakna, antingen efter sömn eller av resan.

Och folk stirrar...
Man skulle kunna tro att de aldrig har sett en resande-familj förut.

Det är ju så praktiskt. Man har allt med sig hela tiden.
Livet är oerhört flexibelt.
Och när man hälsar på hemma hos någon, har man sitt eget hus med sig dit. Man blir liksom en gästande granne, vilket är det bästa av två världar.

Efter ett tag kommer man riktigt in i det. Då händer en av två saker: Antingen längtar man hem till bekvämligheterna eller så vill man bara fortsätta och fortsätta. Ta sikte på bron (i Malmoe), och bara köra tills dieseln tar slut. Eller tills man tankar igen. Mot Toscana!

För vem vill egentligen hem till tvätten? Och städningen, att betala räkningar och hela plikt-livet? Vem saknar det?

Inte jag.
Jag kan lätt bli en Taikon.
Det är nog de resande som har förstått livets mening.