I skolan var jag en duktig elev som lärde mig allt som fanns att kunna om atomer och molekyler. Då, och på skolnivå. Sedan dess har jag inte fördjupat mig i ämnet, eftersom livet har fört mig andra vägar.
Senare, när jag var sjukskriven för utbrändhet, fick jag tid att titta på vetenskapliga program. Då lärde jag mig massor av fantastiska saker...
Det allra häftigaste är att vi består till största delen av tomrum.
I varje atom är det så otroligt långt från atomkärnan till de kringkretsande elektronerna att det är svårt att förstå. Liknelsen de använde i TV-programmet var en syreatom. Om kärnan är stor som en fotboll, är det 1 km till elektronbanan. Där emellan är det tomrum.
Det är helt obegripligt!
Och atomerna går inte omlott, såvitt de visste.
Det innebär att vi inte är så fasta i vår konstruktion som vi tror.
Jag tänker på ett annat TV-program jag såg en gång om en thailändsk läkare, som "opererade" ut infekterade blindtarmar med händerna. Koncentrerade sig en stund och stack in handen. Ut kom en bit tarm. På magen syntes inte ens ett sår.
Det verkade vara någon form av trick, fastän reportern blev helt vit i ansiktet. Det var inte båg, påstod han, han såg det själv.
Kanske hade den mannen lärt sig förmågan att flytta undan atomkärnorna och stoppa ner handen i tomrummet? Konstigare saker än så har väl hänt.
Det är i alla fall helt klart att det är mycket vi inte förstår än.
Därför känns det som en god idé att vara ödmjuk, både inför våra forskningsresultat och inför allt det i livet som vi inte kan beskriva än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar