Knivskarpt, Watson!

Vad i hela fridens dar är det med knivar?
Varför vill de mig ont?

Jag kan inte så mycket som gå in i ett kök förrän en kniv attackerar mig. Fingertoppar, tår, smalben - överallt har jag små ärr som bevis på ett mångårigt motstånd.

Nu tänker du kanske att jag bara är klumpig.
Jo, det ligger väl något i det.
Fast vårdslös är en bättre beskrivning. Jag har liksom inte tillbörlig respekt för de kniviga redskapen. Ofta försöker jag göra lite mer än jag hinner med, och då blir det lätt lite fel.

Idag rök en fingertopp. Skar lite citroner i skivor och oj oj oj - avskalad tipp. Ser nästan ut som ett försök att ta bort fingeravtrycken. Jag klämde fast den igen och tejpade på ett plåster MYCKET hårt. Det växer fast. Jag har rutin.

Min dyre make är så trött på min bristande knivkontroll. Jag tror att det beror på att han är orolig för mig. Det yttrar sig dock som ilska. Därför vågar jag inte tala om för honom när jag har skurit mig. Ibland är det dumt, för det kan vara svårt att tejpa ihop själv. En del bitar av mig har därför hamnat lite snett när de har plåstrats fast och läkt ihop. Nåja, det duger. Good enough.

För att åka till lasarettet bara för lite blodvite, det gör jag inte. Ibland undrar jag hur djupt nerver och senor och så sitter. Någon gång har jag sett vita saker (senor), men så länge fingrarna kan röra på sig, är det nog ingen kris tänker jag.

Tyvärr har knivarna nu också skaffat bundsförvanter. Rivjärn, osthyvlar, saxar, lilleman-knivar... Alla har de förklarat krig mot mig, arme sate. För riktigt så klumpig är jag faktiskt inte. Jag har aldrig skadat mig på varken symaskin, såg eller andra verktyg och jag är händig när det kommer till att pyssla och fixa. Bara det inte involverar vassa eggar av något slag. Tapetsera går till exempel fin-fint ända tills man måste ta fram rakbladet.

Ett tag tänkte jag att det nog beror på att jag är så OFTA och MYCKET i köket.
Jag lagar mat, diskar, plockar med porslin och återvinningssaker, saftar, syltar... Det blir många timmar. Kanske skär jag mig normalt ofta, om man delar det på antal timmar?

Nu har jag dock insett att det inte är så. Det finns bara en förklaring:
Knivarna är på krigsstigen och blodspåren leder till mig... Vad jag har gjort för att förarga dem vet jag inte.

När jag berättade för min make om dagens olycka blev han alldeles trött.
– Du är ju en mycket intelligent kvinna i övrigt, men när det gäller knivar då blir det liksom nollställt!
– Äh! Jag brukar inte skära bort några vitalare delar.

Det här tankesättet har tydligen spritt sig till barnen. Samtidigt som maken beklagar sig över min kniv-oförmåga, övar Dottern på att stå på händer på gräsmattan. Hon faller och blir liggande, skadad. Har tydligen vrickat foten. Hon reser sig ändå upp tämligen snabbt och säger:
– Jag bröt i alla fall inte något ben!