Jag - arbetsskygg?

Vid ett släktbesök slängde jag ur mig att jag egentligen inte vill jobba alls. Då tog det hus i helsike!

Jag blev beskylld för att vara asocial, att utnyttja andra, att leva på andras välvilja. Oj då... Där trampade jag visst på en öm tå.

Ärligt talat tycker jag faktiskt att jag redan gör ett jobb. Jag uppfostrar två välartade barn, som kommer att bli fantastiska samhällsmedborgare. Dessutom tar jag hand om vårt hem och vår trädgård (det lät ju som ett magasin!) och ser till att vi alla har näringsrik och god mat på vårt bord. Till det kan läggas alla timmar med att tvätta, stryka och laga kläder, passa folks födelsedagar och hålla kontakten (vilket jag är urusel på) och all familjeplanering - vardag, födelsedagar, semestrar.

Det räcker!
Jag kan kanske klämma in lite behandlingar och en och annan föreläsning, men sedan har jag häcken full.

Egentligen.
För nu är det ju inte så att man bara får "gå hemma och pyssla".
Det fungerar inte i det samhälle vi har byggt.
I stället förväntas jag lämna över mina barns uppfostran till andra, låta mitt hem och mina relationer förfalla och ta ett förvärvsarbete där jag tjänar pengar.

Jag vet inte, jag...
De ilskna släktingarna är socialdemokrater. Där är tron på förvärvsarbete väldigt stor. Resonerar man som jag, så kommer en lång harang om livegna hemmafruar och emancipation.

Nyhet från verkligheten: Som förvärvsarbetande är jag inte mindre förtryckt som kvinna. Pengarna jag tjänar går i alla fall till de saker som familjen behöver. Och barnuppfostran på dagis och skolor räcker inte riktigt till i mina ögon.

Och arbetsskygg är jag inte.
Jag gillar att hugga i och kämpa!
Jag är bara inte säker på att jag vill jobba för någon annan med meningslösa saker, när det finns viktiga och egna behov att fylla.

Det var så jag menade.