En katt i minnet

Min allra första katt hette Picasso. Han var en korsning mellan norsk skogskatt och bondkatt, svart-vit med en ståtlig svans.

Det var en mycket egen katt. Några anekdoter:

När vi flyttade ut på landet, var han först helt uppåt. Efter två veckor blev han dock gravt deprimerad. Han slutade äta, satt med huvudet en decimeter från en vägg och stirrade, tappade lystern i pälsen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Sedan fick jag en idé. Jag lyfte upp honom och berättade att vi ska bo här nu. Den gamla lägenheten skulle vi inte återvända till, detta var vårt nya hem. Jag visade honom alla gamla möbler, lät honom nosa på allt, gå uppe på bokhyllan, alltmedan jag berättade om allt det fina med att bo på detta nya ställe.
Rundturen tog 45 minuter. Därefter hoppade han raskt ner ur min famn, jamade glatt och sprang och åt. "Jaså, har vi flyttat hit?! Det var ingen som hade talat om det för mig!"

Han älskade Sonen. Vi brukade ha Sonen på ett fårskinn på golvet. Det dröjde inte två minuter, så kom alltid Picasso och la sig i andra änden, på behörigt avstånd, stilla spinnande...

Det allra roligaste var hans pluttstigar. Picasso var nämligen en mycket inrutad kisse. Han hade sina rundor. På morgonen, vid niosnåret, gick han den östra rundan. Avmätta, noggranna steg, alltid samma väg. En ögla på ca 15 minuter och in igen. Vid lunch var det dags för södra rundan. Väldigt noga, alltid samma. På eftermiddagen var det nordvästra rundan. Alltid likadant, inga avvikelser. Det var något som bara måste göras.
Efter några år upptäckte vi något. På hans rundor gick han EXAKT på samma ställen. Varje tass placerades med omsorg på precis samma ställe varje dag. Det hade gjort att gräset hade slutat växa där hans mjuka tassar gick. Följden var små stigar av kattfötter på hans tre rundor - pluttstigar. Vi tog kort på dem innan han gick bort - annars hade väl ingen trott oss... :)

En dag kom han in från en av sina rundor och skrek så förfärligt. Jag mötte honom i hallen, övertygad om att han måste ha blivit rävbiten. Nej - men han hade kobajs på vänstra bakbenet! Tydligen hade en ko råkat bajsa precis på hans pluttstig. Jag badade honom med schampo - ingen favoritsyssla för någon av oss - och sa åt honom att gå runt nästa gång. Nästa dag hörde jag skrik i hallen igen. Jodå, han hade bajs på vänster bakben igen. Samma procedur... Han led hela badningen, men jag sa till honom att om han inte vill bada måste han låta bli att gå precis där just nu. Gå runt! Gör en ny stig! Inte då... Han blev bajsig på vänster bakben i exakt fem dagar. Sedan hade komockan torkat och han kunde säkert gå rakt över.