Näktergalens förtrollande sång

Näktergalen var tills helt nyligen en sagofigur för mig. Otaliga sagor om inburade näktergalar som slutar sjunga, som ges som kärleksgåvor, som vittnar om liv eller död.

En till utseendet obetydlig fågel som sjunger som om den hade guld i strupen, så hade den beskrivits för mig. Trots att jag fågelskådade och fågelottade fick jag aldrig syn på den.

Och aldrig fick jag höra den sjunga.

Hemma spelades det en hel del jazz. "And the nightingale sang at Barkley Square". Jag nynnade med och tänkte att det måste vara en underbar park, där de har en näktergal.

När jag sedan kom till London, blev jag först mäkta besviken.
Barkley Square är ju en trekant, kanske 6 m på varje sida.
Ingen märkvärdig park alls, bara tre träd och några buskar.
Sedan blev jag förundrad. Sången fick en helt ny mening för mig. Klart att det måste ha varit fantastiskt att vandra hem genom ett skymnings-London och höra näktergalen där, i ett litet gathörn!

Men någon näktergal lyckades jag aldrig få se. Eller höra, för den delen.

Så, i år, hörde jag något så förunderligt vackert ute i vår trädgård.
En sång som låter som livet självt, kvillrande, porlande, pur glädje.
Det klickade till i mitt hjärta - den sången kände jag igen! Från sagorna och inspelningarna. En näktergal!

Jag gick ut på trappan och bara insöp.
Stod där och fånlog, ville inte ens svara på tilltal.
Fullständigt lycklig för att jag äntligen hade fått höra en näktergal - och detta i min egen trädgård!

Döm om min förvåning när jag hörde den dagen efter igen! Och två dagar senare, och dagen därpå. Tydligen har den här fågeln kommit för att stanna.

I'm blessed.

Nästan varje dag hör jag näktergalens förtrollande sång. När jag hämtar morgontidningen, när jag äter lunch, när jag gräver i trädgården eller hänger tvätt.

Och jag lyssnar som om varje gång är den sista.
Och blir lika lycklig varje gång den återvänder.
Och är så tacksam.