Det bidde en tummetott

Min tumme läker ihop fint.
Märkvärdigt fint, när man tänker på det.
Hur kan det bli en likadan tummetott när jag skar av en bit?

Tippen åkte alltså av, eller i alla fall en stor bit av den. Om kroppen bara skulle vara mån om att laga sig själv, skulle den ha skapat hud över den avskalade biten. Efteråt skulle jag ha haft en platt tipp, men med hud.

Men kroppen gör något mycket finare:
Den minns hur den såg ut innan och återskapar sig.
Tippen växer ut, lager för lager, tills den är lika rund och fin och EXAKT likadan som förut. Med hud och allt!

Hur kan den göra det?
Hur kan kroppen veta vilka celler den ska tillverka, hur många och var de ska sitta?

Det måste finnas en ritning.
En ritning som varje cell vet om, som finns inpräntad i vårt DNA.

Det är så vackert!
Jag blir så glad av att min kropp tycker att min tummetipp var så perfekt innan, att den måste återskapas exakt likadant.
Det gör att jag känner mig vacker och unik.

Det är ingen slump att jag ser ut som jag gör.
Varenda cell i min kropp vill att jag är den här figuren som jag är.
Det känns fantastiskt!

:D