Jägare och samlare

För länge sedan läste jag att kvinnors och mäns hjärnor är konstruerade för olika uppgifter: Kvinnor samlar och män jagar. Sanning eller ej - det ger bättre förståelse för det andra könet...

Se till exempel på våra olika shoppingbeteenden! Uppdrag: Köpa strumpor.

Kvinnor går långsamt mot strumpavdelningen, scannar omgivningen med våra lystna blickar och tänker "inte idag, men på rean" eller "skulle passa Anna bra" eller "notera priset, jämför med Åhléns". Vi kommer till strumporna, glider runt, känner på saker, jämför, omprövar grundtanken: Kanske långstrumpor? Eller tights? Vad är mest användbart? Vi tar ett par, två par, tre par, lägger tillbaka ett par, hittar något helt annat, köper alltihop och ser lyckliga ut.

Män tänker "STRUMPOR, SVARTA", älgar iväg till strumpavdelningen, rycker till sig ett storpack med svarta strumpor och betalar, svettiga och med ett plågat uttryck i ansiktet.

Ett annat exempel från min verklighet: Loppis.

Jag packade upp kartonger, hittade fina saker, ställde upp i trevliga grupper, hittade på teman, organiserade ca 1000 saker fint och färgmatchat och blev nöjd med det frodiga resultatet.

Maken tittade in, blev stressad och bajsnödig av alla föremål, gick in i garaget och ordnade ett eget bord med åtta saker på. Det tyckte han var lagom.

Eller hur vi lagar mat!

Jag öppnar kylen, tittar runt lite, hittar roliga saker. Efter en stund växer en plan fram och jag börjar laga lite på måfå. Känner att det saknas något, öppnar skåpen och liksom luktar omkring tills jag hittar rätt. Det blir så småningom någon sorts mat, men givetvis utan recept - och jag kan kanske aldrig upprepa den.

Maken tänker "fisksoppa" och tar fram de ingredienser som han brukar och lagar soppan.

Det är nog en god idé att leva låta leva, dvs acceptera att vi är olika. För det är härligt att vi är olika! Då kompletterar vi varandra.

Om det sedan beror på genetik eller sociala normer och uppfostran ska jag låta vara osagt...