Jag har aldrig lyckats bli kär i Brad Pitt och hans gelikar. Visst, de är snygga. Det ser jag. Det är bara det att det inte räcker för att jag ska gå igång.
För mig är det hart när omöjligt att veta vem jag kommer att falla för. Det bara händer. Först känns det som om luften är lite tjockare än vanligt och sedan sitter våra blickar ihop. Då finns ingen annan och det behövs inget spel.
Jag tror att jag är totalt styrd av feromoner. När det är en lämplig match i rummet, pejlar min kropp in det och sänder ut lockande doftspår. Varken min hjärna eller mitt hjärta är med i det läget, det är bara kroppen som styr.
Kanske är det också så våra radiosignaler fungerar. Jo - visste du det? Forskare (i Tyskland, tror jag) har bevisat att våra svettkörtlar sänder ut personspecifika radiosignaler. Varje person har en unik sändningsfrekvens eller ljudbild. Visst är det vackert!
Vi kanske fastnar för dem som vi klingar harmoniskt tillsammans med. Ett vackert ackord som bildar treklang eller fyrklang när vi får barn. Eller dissonans, som slutar i skilsmässa. Det påminner mig om en dramaövning vi brukade göra, när vi gick omkring i rummet och ljudade, valde samklang eller dissonansintervall till andra.
Jag har funderat på hur andra fungerar. Det har alltid verkat som om de tittar till det yttre och tänker praktiskt. "Han har ju ett bra jobb och ser bra ut. Jag gillar hur han klär sig!" Det verkar så organiserat, genomtänkt och... övervägt. Så har jag aldrig fungerat. När kroppen sjunger, så är det klippt. Ibland har det varat länge, ibland kortare.
I år blir det rekord.
Maken och jag har varit gifta i 10 år.
Det betyder att vi har varit ihop i 15 år, tror jag.
Det är bra. Nej, det är fantastiskt!
Under den tiden har vi varit med om bilolycka, dubbla rehabiliteringar, personlig krasch, företagsförsäljning, ekonomiska problem, två barn och stor personlig utveckling.
Jag kan bara säga en sak: Det har haft väldigt lite att göra med att vara kär. Kärlek är inte heller en bra beskrivning, för det har minsann inte varit en lek alla gånger.
Däremot har vi alltid sjungit ihop. Ibland i sekunder, lite svårare klanger, ibland i terser som glider förbi lite smidigare. Oavsett vad, så har vi alltid klingat bra tillsammans, Maken och jag. Det är jag oerhört tacksam för. Jag älskar att ljuda ihop med honom!
Jag hoppas att vi sjunger vidare i många, många år till. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar