Större och större år för år...

Jag har aldrig varit smal. Inte smal på det där fotomodellssättet. Och aldrig så att jag själv har varit nöjd.

Det har alltid varit för mycket ludd under huden i mitt tycke. När jag var 13 år hade jag en klump i halsen när jag insåg att om jag lade en linjal från höftben till höftben, så nuddade min mage den. Äckligt! Och jag tyckte det var en sorgens dag när min rumpa blev större än cykelsadeln.

Måttstockarna har alltid varierat, men resultatet det samma. Jag har aldrig varit tillräckligt smal.

När jag tränade hysteriskt (minst 2 hårda pass om dagen, plus gärna 3 danslektioner), var det inte heller tillräckligt bra. Jag åt en fryst viktväktarmeny med ris en gång om dagen och drack te i övrigt. Kroppen kraschade, men jag vägrade äta mer. Det skulle göra mig tjock.

Nu tittar jag på gamla bilder och tänker: "Men vad jag var smal och snygg!"
Jag var ju supervältränad, slank och muskulös. Inte mager, men läcker.

Fast då var jag inte nöjd.

Då - som nu - tänkte jag: "Usch, vilken dubbelhaka, vilka stora armar, vilken ful mage."

Numera när jag ser mig själv på bild tänker jag mer: "Det är inte jag."
Jag känns inte vid den här fat-suiten som någon har klistrat utanpå mitt egentliga jag.

Eller rättare sagt: Jag står inte ut med att se den. I vardagen, när jag går omkring och lever mitt vanliga liv, trivs jag utmärkt. Jag känner mig skön och mjuk och har äntligen (nästan) ingen smärta. Det är skönt att vara jag.

Men bilderna av mig är förfärliga!
Då ser jag en lat, ful, äcklig looser. Konstigt nog ger jag mig själv en massa andra egenskaper också: Kärringaktig, feg, snörpig, besserwisser...

Och så känns det inte som jag alls.

Undrar om jag om tio år kommer att tänka: "Men vad snygg jag var!"
Förhoppningsvis inte...

Jag är helt säker på att jag måste älska mig själv innan jag blir nöjd med vilken form jag än har. Det är prio ett just nu. Den här gången tänker jag inte ta genvägen via anorexia, träningsnevros eller vattendiet. Nu ska jag göra jobbet från grunden. Det får ta den tid det tar.

Och under tiden ser jag ut så här.
Det är det som är svårast att acceptera.