lördag 26 juni 2010

Djurpratare - finns de?



För många år sedan fick jag höra talas om djurpratare. Det var till och med en släkting som sysslade med sådant. Jag skickade dit ett foto av en krånglig katt och en hundralapp. Tillbaka kom ett mail med funderingar från en katt.

Märkligt...
Men det verkade onekligen fungera.

För ett litet tag sedan insåg jag att jag kunde prata med djur. Det räcker med att jag tänker frågan tyst och tittar på djuret i fråga (eller en bild), så kommer en massa funderingar. Man skulle kunna tro att det är fantasier från mig, men det som kommer är så pass märkligt att jag inte skulle kunna ljuga ihop det ens med min fantasi. Och alla djurägare har hittills varit jättenöjda och skrattat både högt och länge.

Det är mycket märkligt, det håller jag med om.
Allra märkligast är att alla djur jag har pratat med är så speciella.
De verkar vara original hela bunten.

Antingen beror det på att de oftast inte tillhör en flock och därför aldrig har behövt ändra på egenheter och vanor, dvs inte behövts socialisera och anpassa sig.
Eller så beror det på att man som djurpratare mest träffar problem-djur, som har en massa hyss för sig.

Jag vet inte - men det är roligt.
Djuren är roliga bekantskaper, som man minns i åratal efter.
De förgyller min vardag!

Så svaret på frågan är: Ja.
Vi finns. Fler än du tror kan kommunicera med djur på olika sätt.
Och det är inget båg.

2 kommentarer:

  1. Helt rätt,Karin...
    Jag pratar dagligen med min flock och deras individer.Jag ser att de förstår o de ser att jag förstår!Att läsa kroppsspråk är inget humbug utan som att lära sig tyska eller engelska.Det är ett annat språk att läsa av.Öppnar man detta sinnet så har du nyckeln till ditt djur.

    Jag har hjälpt så många djurägare med detta och hjälpt massor med missförstådda djur.

    Tack för ordet.

    Charlotta ,hundcoach ,hunduppfödare
    www.prastgardensuppfodning.vpsite.se

    SvaraRadera
  2. Det är inte så krångligt, faktiskt.
    Svårast är nog att lita på sina intryck!

    Jag får bilder i huvudet, men också väldigt ofta ett helt annat språk än mitt eget. Det är som om djurets personlighet manifesteras i språkbruket, för själv hade jag inte uttryckt mig som de gör.

    Kul är det i alla fall. :)

    SvaraRadera