Inte nog med att vi ska göra bra ifrån oss på jobbet och visa framfötterna och vara en teamplayer för att avancera. Vi ska också vara de bästa föräldrarna någonsin, väl upplysta om alla regler och förordningar, kunna alla barnuppfostringsknep, hålla reda på alla skoluppgifter och utflykter och fritidssysslor och göra roliga saker. Dessutom ska vi vara snygga och vältränade, modemedvetna och konsumentupplysta. Vi ska placera våra pensionspengar i de bästa fonderna, hålla reda på räntorna på lånen, spara till våra barn, löneförhandla smart och hitta de billigaste resorna. Glöm för all del inte att vi måste vara inredningskunniga, ta hand om vår bostads utveckling, välja bredbandsalternativ och snickra barnsängar.
Det är inte konstigt att folk blir trötta.
På något sätt har standarden blivit att alla ska vara supermänniskor.
Smarta som Steven Hawkins, drivna som Ebba von Sydow, snygga som Kiera Knightley, rika som Oprah Winfrey och pyssliga som Ernst Kirchsteiger.
Det är förstås inte rimligt, det begriper vi allihop.
Ändå är det ditåt vi strävar hela tiden.
Och det blir för jobbigt.
Nu sprider sig det här tänket till helt nya områden. Senast idag såg jag en artikel i tidningen om "Hur du lyckas med pic nic-en". Ja kära nån... Det betyder alltså att om man gör FEL så blir det misslyckat. Jag blir alldeles full i fniss. Prestationsångest även när det gäller pic nic! Det är roligt.
Själv väljer jag att lägga vissa saker helt åt sidan.
Pensionen är en sådan sak. Den skiter jag helt i. Jag har slutat öppna det oranga kuvertet, för det känns bara jobbigt och jag orkar inte.
Snyggheten är en annan sak. Jag ser ut som jag vill och orkar. Det är inte högprioriterat. Om jag måste välja bort en sak, så blir det faktiskt min egen fysik.
Jag tror att det är bra att begränsa de områden man väljer att prestera på. Annars blir man nog lätt galen. Eller så kan man göra som några jag känner: Skita i allt. Det är också en plan. De gör så lite som möjligt, pustar över att allt är så jobbigt och skyller på alla andra för att det sedan blir fel.
Ganska smart strategi, faktiskt! Kanske inte så hållbar i längden.
En annan plan är strutstaktiken. Den använder jag minst en gång varje vecka.
När det blir för jobbigt, stänger jag ute allt.
Jag fokuserar på en enda sak - som t ex att måla naglarna - och så gör jag bara det, även om räkningarna behöver betalas, rörgubben behöver kontaktas och de fällda träden ligger i trädgården och skriker om att kapas upp.
Då är det väldigt skönt att bara stryka på vackra lager med färg på alla naglar.
Det blir fint, det blir färdigt och det kräver inga svåra beslut.
Och är man inte lugn efter fingrarna, kan man gå på tårna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar