Orättvist!

Jag hatar orättvisor. Det har tagit 40 år att inse att livet inte alltid är rättvist, att det bara är att acceptera.

Länge trodde jag till exempel att alla som ville kunde få högsta betyg i vilket ämne som helst, bara de försökte. Anledningen till att somliga inte hade det, var helt enkelt att de inte brydde sig om det och därför inte hade ansträngt sig.

När jag förstod att alla faktiskt inte klarade av att prestera toppbetyg, tänkte jag: "Men de är säkert jättebra på en massa andra saker!" Kanske var de duktiga på sport, eller virkade fint, eller bakade goda bullar? Hm... Nej, inte alla.

Så orättvist! Jag som HATAR att förlora/vara sämre, vill nästan börja gråta för deras skull. Hur känns det egentligen inuti dem?

Den bistra sanningen är att jag alltid förväntar mig att vara duktig (läs: helst bäst). Pinsamt nog är allt annat är ett misslyckande. Ibland får jag nöja mig med "good enough", men det känns inte bra.

Idag tittade jag på min Word Feud-lista. Win, win, win, win, win, win, loose (mot maken), win, win, win. Inget märkvärdigt, tänkte jag, det är så det ska vara. Klart jag ska vinna! Så, plötsligt, insåg jag: Bakom varje sådan vinst, gömmer sig ju någon som har förlorat! För att jag ska få vinna, måste någon offras!

Förfärligt! Och jag har ärligt aldrig tänkt på det förut. Jag som grämer mig för den där enda förlusten mot maken. Och så orsakar jag alla andra den gräsliga känslan. Det är inte ok. Typiskt orättvist!

Fast man kan ju hoppas att alla inte är lika dåliga förlorare och hopplösa prestationsnördar som jag... :)