Du är inte som jag – så bra!

Att vara som normen, att vara normal. Vara normkritisk och normbrytande.
Åh, det skaver i mig! Hela begreppet NORM.
Jag känner: Har vi inte kommit längre?

Jag var 18 år och gick ekonomisk linje på gymnasiet. Inte för att det var det roligaste jag kunde tänka mig, utan för att det var det tråkigaste: Om jag inte lär mig det nu, kommer jag aldrig att välja det av egen fri vilja. Under sista terminen kallades jag till studierektor. Jag blev inte direkt nervös, för jag gissade vad det skulle handla om: Mina frånvarotimmar.

Mycket riktigt. Studierektor Odd var bekymrad. Jag hade nästan mest frånvaro i hela skolan. Samtidigt hade jag ju så fantastiska betyg – högst betygsgenomsnitt i hela skolan. "Trivs du inte i skolan, Karin?" sa han med en rynka mellan ögonbrynen.

– Trivs och trivs, svarade jag. Nej, det gör jag väl inte. Jag är här för att lära mig saker. När det är lektioner där det finns en chans att göra det, så är jag här. När lektionerna går ut på att vi eller läraren läser innantill i boken eller går igenom det som boken redogör för så kommer jag inte. Åtminstone inte ifall jag har något annat bra att fylla min tid med.

Odd såg förfärad ut. Vad menade jag?

– Ja, som du ser så kommer jag att få högsta betyg i samtliga ämnen (utom idrott, där jag bara får näst högst betyg). Jag skriver alla rätt eller nästan alla rätt på samtliga prov, deltar i alla grupparbeten, gör diskussionsuppgifter och labbar. Det är bara genomgångarna som jag faktiskt inte riktigt tycker mig ha tid med. Utom vissa lärare! Jag kommer alltid på Olles lektioner, för han berättar saker inom litteraturhistoria som inte står i boken. Och på franskan med Uffe, för han är rolig och vi får lyssna på franska sånger och se diabilder från hans resor. Jag kan faktiskt inte bara sitta av tiden här för att det ska se bra ut i statistiken. Det finns så mycket annat viktigt att ägna sig åt! Freds- och miljöarbete, dans, läsa böcker. Jag klämmer in det i stället.

Odd spände ögonen i mig. Var jag medveten om att frånvarotimmarna minsann skulle stå på FÖRSTA SIDAN på mitt gymnasiebetyg? Att det för evigt och evigt skulle stå en ful siffra – över 250 timmar – ogiltig frånvaro som skulle vara alla arbetsgivares första intryck av mig?

Sjuttonåriga jag la huvudet på sned (jag började ett år för tidigt i skolan för att jag var så "skolmogen"):
– De som avskräcks av frånvarotimmarna och inte öppnar betyget kan jag vara utan. Och de arbetsgivare som jämför frånvarotimmarna med de höga betygen och tycker att "hon ska inte komma här och tro att hon kan fuska sig fram" tror jag att jag inte ska jobba hos. Om någon däremot tycker "spännande, så höga betyg trots så många frånvarotimmar, vem är hon?" så är det nog där jag ska vara. Å andra sidan kommer jag nog inte använda de här betygen till så mycket mer än att söka till högskola och där bryr de sig bara om poängen.

Jag fick gå tillbaka till klassrummet. Vad jag sa till studierektor var ju egentligen: Det ni kan erbjuda här i skolan stimulerar inte mig tillräckligt. Jag letar därför kunskaper, erfarenheter och upplevelser på fler ställen! Inte är jag sur för det eller kräver specialbehandling, men låt mig ta egna beslut. Jag bröt mot normen, förstod påföljden – och accepterade den.

På avslutningsdagen fick jag mitt betyg. På första sidan stod det tydligt: Antal timmar ogiltig frånvaro: 0. Odd blinkade till mig förtroligt och sa "att det hade ju sett så fult ut på ett så fint betyg". Jag tänkte att det nog mest hade sett fult ut i deras statistik, men ryckte på axlarna.

En gång använde jag faktiskt betyget när jag sökte jobb. Det var när jag hade gått ut min utbildning i media och kommunikation och sökte halvtidsjobb som annonsoriginalare på en tidning. Då fick jag dock höra från en vän som jobbade där att mina betyg hade varit det allmänna skämtet på arbetsplatsen. "Vad är det här för en pluggis? Vem tror hon att hon är att söka jobb här? Vad är det för en nörd?" För normen är att en med höga betyg är en pluggis, en tönt, en tråkmåns. Kanske hade 250+ frånvarotimmar hjälpt upp den bilden? Jag vet inte. Jag fick inte komma på intervju.

Nej, vi har nog inte kommit längre. Vi tror fortfarande att det finns något som heter NORMAL och att folk som följer normen är pålitliga och "som folk är mest". But darling, I've got news for you: Väldigt få är normala. Och de som är det är helt galna. De vänder streckkoden från kassörskan på ICA (för att hon ska få göra skäl för sin lön) och röstar på SD.

Poängen är att ju olikare vi är, desto bättre blir det. Olikheter kompletterar varandra i stället för att konkurrera. Varför söker vi alltid efter folk som är som vi? Vi borde leta efter folk som är tvärtom. Varför ska vi jobba med dem vi begriper oss på och som tänker likadant? Det kommer inte att generera några nya tankar eller vägar. Folk säger "vi är så lika, han och jag" och ser lyckliga ut. Då känner de sig verifierade, att de själva nog är rätt okej. För det finns ju en till.

Det må vara bekvämt och praktiskt i vissa situationer, men det är inte så utvecklande. När det gäller jobb, projekt eller skapande, är det tvärtom. Att vara olika innebär fler infallsvinklar, fler lösningar, fler vägar att gå, fler möjliga mål. Vi borde samla på olikheter. Jag tänker att vi borde utropa: "Du är inte som jag – hurra!" och kroka arm.

I dessa dagar uppmanar vänliga själar allmänheten att försöka se likheterna i stället för skillnaderna. Flyktingar är kanske inte så olika oss egentligen? Jag tänker att vi är fel ute. Vi borde ta tag i det här med rädslan för olikheter i stället. Vi borde sluta förminska folk till att vara si eller så lika normen/oss/någon annan. Vi borde lära oss att uppskatta olikheter! Det är ju egentligen den enda lösningen på främlingsfientlighet, mobbning, uteslutande och dömande i allmänhet.

Utmaningen när vi är olika är att lyckas kommunicera sinsemellan.
Men det får vi ta en annan gång.