Julkrubba

I vår församling finns det en liten grupp som är intensivt kyrkoaktiv. Övriga dyker upp ibland - vid jul och påsk - och ytterligare några går aldrig till kyrkans aktiviteter.

Det är väl som det är på de flesta ställen, inbillar jag mig.

Saken är den att jag gillar själva kyrkan. Det är en skön stämning i kyrkor, de andas tradition och minnen, i vissa fall också kärlek och närhet. Jag gillar också Jesus. Han var en skön snubbe, en äkta hippie, en tänkare av stora mått. Däremot är jag inte förtjust varken i religion, religiös fanatism eller prästerskapet. Dessutom tror jag inte att Bibeln är Guds ord. (Jo, delar, men kraftigt förvanskade av människor, framför allt män.)

Men jag tänker att jag kan sätta mig över dessa saker för att hålla fast vid traditionerna och låta mina barn få en öppen uppväxt. Ibland går vi i kyrkan, ibland tillber vi egna gudar och änglar, ibland pratar vi om taoism, ibland läser vi Buddha och Konfucius. Jag vill att de ska få provsmaka olika saker, innan de själva väljer. (Och nej, de är inte heller döpta.)

Dessutom betalar jag kyrkoskatt jag också. En förskräcklig massa pengar.

Varje gång jag försöker delta i något som kyrkan anordnar, överskuggas hela arrangemanget av en stark känsla av utanförskap. Jag kan inte reglerna! Jag vet inte när det är kollekt eller inte, att man ska ta med sig psalmboken när man går in, att ljusen kostar 10 kr och hur det hela går till. Då känner jag mig osäker.

I år, vid julkrubban, var det samma sak. Jag bidrog med en mängd aloe vera-plantor (lämplig växt för en julkrubba, tyckte jag). Dottern och jag knatade ner till kyrkan. Alltihop började med en liten sångstund. Då sjöng vi två sånger som jag faktiskt hade hört - och som stod i psalmboken. Det var kul. Dock inte för Dottern, som inte kan läsa och inte hade sjungit dessa på kyrkans barntimmar.

Sedan gick vi fram till altarringen. Där skulle det knäböjas och bes bön. Gud som haver - den kunde jag. Faktiskt Dottern också, visade det sig. Därefter spårade det dock ur. Alla barn fick gå fram och tända varsitt ljus och placera i "jordgloben" i stål. När alla ljus var tända, började plötsligt alla runt omkring oss att sjunga. En sång som vi (Dottern och jag) aldrig hade hört. Hejon fejon vad de sjöng! Jag vägrade dock känna mig utestängd, så jag skrålade på utan text. La LA la LA la LA LALA! Tänkte på den där filmen där prästen säger: "Det spelar ingen roll hur man sjunger bara det kommer ur hjärtat." Folk såg lite rädda ut, men sa förstås ingenting.

Samma sak senare, vid fikat i församlingshemmet. Alla sjöng någon sorts tacksång innan ungarna fick hugga in på bullarna. Ok... Jag höll Dottern i handen och tittade på henne och log. Nähä - det gör jag inte! Jag tackar inte Gud för fikat, där går gränsen. Jag kan tacka hönorna för äggen i sockerkakan, bonden för mjölet och de underbetalda arbetarna på sockerbetsfälten i Uruguay, det passar mig bättre. Dottern såg lite obekväm ut, men blev lugnad av att jag knep ihop munnen och nickade åt henne - så hade vi i alla fall en egen pakt.

Och så blir jag lite öm i hjärtat. Förstår inte de där kyrkliga människorna att de exkluderar folk genom att göra så här? Kan de inte försöka närma sig vanlig folk lite lite grann, så att man vågar delta i deras aktiviteter?

Suck.
Men i år kändes det i alla fall bra.
Jag höll inte tyst, jag skämtade på som jag brukar - även i kyrkan, jag lät mig inte nedtryckas. Det var skönt.

I år var jag en ärlig människa i kyrkan. På mitt sätt.
Det kändes bra.