Gå i ide

Ända sedan jag var en liten unge har jag haft svårt för november. Det är alltid lika pestigt!

Hösten är ok i övrigt. Jag är inte en höstfantast, blir alltid lika ledsen när sommaren försvinner, men det är ändå ok på ett vemodigt sätt. Höstvindarna gillar jag! Och höstlövens olika färger. Det är också en bra tid att städa och rensa ut, tända ljus och dricka te.

Och vintern är fin. Vit snö, mysig julbelysning, pulkabackar, vinterpromenader i strålande sol, djurspår i snön... Det är trevligt, åtminstone ett tag.

Men november.
November! Vad är det för fel på dig?
Månaden som Gud glömde...

Det är kallt, men inte snö. Och om det kommer snö, är den bara tillfällig. Då blir det raskt modd, som fryser på och sedan glashalt. Bilarna har isrutor - som kräver våldsskrapning i 30 minuter varje morgon - och man måste sanda eller salta uppfarten. Det blåser fortfarande, isvindar, det är mörkt, folk har inte satt upp sina julbelysningar, det finns inga helgdagar, det är långt till jul. Pengarna tenderar att ta slut fortare den här månaden.

Det hade kunnat vara en bra månad att jobba, men det är det inte heller så värst. Folk är nämligen deppiga, har svårt att satsa framåt och är mer inställda på fikapauserna.

Nä. November gillar jag inte.
Varje år tänker jag: "Gaska upp dig nu, Karin, i år ska vi minsann njuta av november! I år händer det bra saker!"
Och varje år runt den 15:e kapitulerar jag.
Nästa år ska jag göra en av två saker:
1 Resa till ett varmare land i minst halva november.
2 Gå i ide.

Det får vara någon måtta på eländet.