Desillusionerad

Finns det något värre än att förlora sin framtidstro?
Desillusionerade människor, som har förlorat ljuset i sina ögon.

Det är därför det är så roligt att umgås med barn.
De har ljuset kvar.

På sistone, har jag dock sett mindre och mindre av det. De barn jag möter har störande trötta blickar, och när man frågar om deras framtidsplaner, har de inget att säga.

– Vad ska du hitta på när du blir stor?
– Vet inte. Får väl gå i skolan tills jag blir stor nog att jobba.
– Vad skulle du vilja jobba med då?
– Vet inte. Något som inte är så jobbigt.

Är DET den stora framtidsdrömmen? När jag var liten ville jag jobba som arkitekt, skådespelare, arkeolog, journalist, musikalartist – och president. Jag skulle vilja säga att de drömmarna levde tills jag blev vuxen, mer eller mindre, och la grunden för det liv jag har levt hittills.

Jag tror att vi behöver drömmar.
De definierar oss och låter oss sikta framåt.
Det är viktigt att lyfta näsan från de vardagliga detaljerna och blicka mot horisonten, att inte fastna i detaljer och vardagsbestyr.
Tror jag, i alla fall.

Desillusionerade människor, barn eller vuxna, är en sorglig företeelse.
Livslusten ersätts med pragmatism, livet blir något att utföra i stället för att leva.
Förfärligt!

Jag brukar tänka att det värsta med att bli utbränd, var inte att bli sjuk. Det var att förlora alla mina drömmar. Plötsligt stod jag på toppen av det berg som jag hade ägnat oerhört mycket möda åt att bestiga, och insåg att jag inte ville vara där. Det fanns inget att se, inga nya berg som lockade, ingen solnedgång att gå mot. Jag var bara framme.

Mitt livs värsta stund.

Och det som har varit det jobbigaste i vägen tillbaka, har definitivt varit att hitta nya drömmar. Himla lurigt... Men nödvändigt, i alla fall för mig.

Därför blir jag så rädd och beklämd när jag blir besviken. Det är första stadiet till desillusion. En besvikelse som följer på en annan, ett förlorat hopp följt av cynism – sedan är man nästan där.

Kanske har jag ett ovanligt stort behov av drömmar.
Kanske är jag en smula barnsligare än andra och behöver bevara min naivitet.
Kanske är det den fria själens utmaning, att ständigt hitta nya mål.

En utmaning som heter duga...