Felfria barn

Föräldrar som tror att deras barn är felfria - vad är det för fel på dem?

Har det NÅGONSIN funnits en människa som är felfri?

Och det är väl självklart att människor - stora som små - beter sig olika i olika sammanhang. Visst kan en ängel hemma vara en total vilding borta! Och tvärtom. Det tycker jag säger sig självt. Mobbarna i skolan lär inte uppföra sig på det viset hemma. Snarare är det väl tvärtom: De barn som blir nedtryckta hemma trycker ner borta.

Det kanske är där det klämmer.
Någonstans i bakhuvudet vet föräldrarna det.
Så kritik mot deras barn är i förlängningen kritik av dem själva?

Jag vet inte.
Det är bara så obegripligt att föräldrar inte tar fröknar och andra vuxna på allvar. Jag menar, det brukar ju dröja ett tag innan någon klagar. Så om någon gör det är det väl läge att lyssna! Troligen har det pågått ett tag, upprepats flera gånger och är inte en slump. Speciellt med tanke på hur konflikträdda människor i allmänhet är.

Det är föräldrarnas ansvar att se till att deras barn mår bra.
Det är också föräldrarnas ansvar att se till att deras barn inte påverkar andra negativt.

Som jag har förklarat för mina barn: Är man vit i själen, så sprider man vitt ljus omkring sig och gör andra vita och glada inuti. Samma sak gäller om man är svart. Det härliga är att det vita är mer smittsamt!

Men tror jag att mina barn är felfria?
Nej - absolut inte!
Och jag vill höra minsta lilla incident.
Det handlar ju om att jag har ansvaret för deras uppförande, så jag vill ha chansen att korrigera något som har blivit fel.

Det kan ju handla om att jag inte har förklarat så bra för mina barn.
Eller att jag har missat att prata om något helt och hållet.
Då är det ju jättebra att någon säger till!

Eller?