Entreprenörkunskap i skolan?

I lokaltidningen har det varit en liten debatt om Ung företagsamhet och huruvida entreprenörskunskap är ett viktigt ämne eller ej.

Jag, som varit entreprenör i hela mitt liv, tänker lite annorlunda.
Vill man verkligen ha entreprenörer, så handlar det ju inte om att läsa ett ämne. Det handlar om en livsinställning.

Min far och mor lärde mig tidigt att det man vill ha, ska man kämpa för. Jag fick månadspeng under förutsättning att jag gjorde vissa sysslor. Ville jag ha mer pengar, fick jag jobba. Exempelvis drog jag upp maskrosor för 10 öre styck, (vilket jag senare omförhandlade till 25 öre styck). Och jädrar så många hundralappar det blev på en sommar!

När jag utvecklade en vurm för att virka, föreslog mamma snabbt att jag skulle fixa julklappar åt alla släktingar. Då det var ordnat, virkade jag lotterivinster.
Jag sydde dockkläder åt min syster, som jag sålde till henne mot att hon lekte roligare lekar med mig (dockor sög ju).
På sommarlovet efter femman (tror jag det var), blev jag redaktör för en tidning. Jag satte min lillasyster och hennes två vänner i arbete och sålde tidningen för fyra kronor.
När klassen ville åka på resa, fick vi baka bröd och stå och sälja vid affären. Vi samlade också tomglas, gjorde och sålde julkort samt ordnade discon. Våra föräldrar sköt inte till en enda krona.

Och det är det jag menar. Barn och ungdomar idag får så mycket gratis, och det föder bara lättja. Nu menar jag inte att låta bitter - tvärtom, för det var hur kul som helst att kämpa ihop pengar - utan bara konstaterande. Om man har större utgifter än inkomster, blir man kreativ. Då utvecklar man antingen ett sinne för affärer eller blir tjuv.

Att vara entreprenör handlar väldigt mycket om att vara problemlösare.

Som tonåring fick jag ha hand om barnbidraget/studiebidraget. Då ingick att jag skulle betala alla mina kläder samt danskläder. Eftersom det var lite fattigt, kom jag och mina kompisar snabbt på hur vi kunde få tåskorna att räcka lite längre: Vi lackade dem med golvlack invändigt då de var nya. Visst blev de förfärligt hårda (och tårna blödde antagligen lite mer), men de höll i ett helt år!

Entreprenör är något man är, inte något man gör.
Så tror jag.
Det handlar om att fixa det man vill ha på egen hand.

När jag inte fick något jobb som nyutexaminerad informatör, ville jag inte gå arbetslös och dra. Jag startade i stället ett eget företag (inom dans, märkligt nog), som jag levde av i 10 år och blev en dansskola som många minns med glädje. Då grundskolorna i närområdet inte var bra, drev jag och några andra föräldrar igång en fristående skola (som idag nästan har nått sin fulla kapacitet - 10 år tidigare än vi trodde). Nu, när jag vill vidare i livet, startar jag två nya företag i förhoppningen att få jobba med allt jag gillar.

Min naturliga lösning på de flesta problem är att fixa det själv, på gott och ont.
Det tror jag inte att man lär sig i skolan, hur många timmar man än lägger på att studera ämnet entreprenörsskap.

Däremot tror jag att entreprenöriell grundinställning är en god idé att försöka införliva i alla ämnen. Mindre rädsla - mer kreativitet!