Busig

Jag fyller snart 42 år.
Av någon anledning trodde jag att jag vid detta laget skulle känna mig vuxen.
Det har dock inte inträffat än.
Tvärtom, är jag nu naivare och rörligare än någonsin.
Vad har gått fel?

När jag var 20 år, tänkte jag att 40 var väldigt moget.
Då skulle jag definitivt vara snofsig kostymkvinna med portfölj.
Eller åtminstone hyllad konstnär med svarta kläder och fotsid scarf.

Jag trodde att jag skulle veta vem jag var, vad jag ville och att livet liksom skulle vara "färdigt".

HA!
Det blev inte så.

Jag har passerat 40-strecket och här är jag:
Har fortfarande batiktights, coola skor, virkad klänning och rufsigt hår.
Har ingen aning om vad jag vill jobba med.
Förstår inte riktigt vikten av att ta sig själv på stort allvar.
Står i begrepp att flytta till ny landsände.
Upptäcker världen varje dag.
Och jag känner mig hela tiden BUSIG.

Vad hände?
Och varför blir jag virrigare för varje dag som går?
Eller virrigare: Det blir jag inte. Jag känner mig bara lösare i kanterna (inte i hullet, utan i intellektet), friare, mer nytänkande och förändringsbenägen. Och jag inser nu att jag inte begriper nästan någonting. Jag VET ingenting, för nu ser jag en massa synvinklar samtidigt och tycker att alla är lite bra på sitt sätt.

Livet är därför inte enkelt.
Det var betydligt enklare när jag var 20 år.
Och mer ordnat.
Då gick allt på räls. Skola, fest, fritid, sommarjobb.
Chop chop chop.
Sysselsättning, försörjning, boende, umgänge – allt ordnat.

Det är roligt att tänka sig att jag, 20 år senare, inte har koll på något av det som jag hade då.
Men det finns väl en mening med det med.
Och jag tröstar mig med ett favorituttryck:

Fort mogen, fort rutten.