Foto

Jag har kameraskräck. Så fort det finns en kamera i närheten, blir jag stel och konstig. Det är svårt att bara stå, ännu svårare att se normal ut. Det är som om alla kroppsdelar plötsligt får ett helt nytt liv och vill göra egna saker.

Munnen och näsan sitter inte på samma våglängd längre. Det skiljer 3 cm i sidled. Och hakan skjuter ut, hamnar på sned, får extremt underbett eller hänger som en död sill. Ögonen spärras upp, plirar, töms på liv.

Jag tror att jag drabbas av extrem koordinationsdyslexi.
Saker och ting hänger inte alls ihop.
Det känns som om varje nerv bara når en liten liten del av kroppen och att hjärnan inte klarar kopplingarna mellan signalerna.

Att bli normal på foto har jag därför slagit ur hågen för länge sedan. Jag får vara glad om jag ser något sånär mänsklig ut.

En fotograf har jag stött på som fick mig att se vacker ut. Jag vet fortfarande inte hur hon bar sig åt. Fantastiskt märkligt var det att se på bild efter bild där jag såg ut som jag. Eller som jag inbillar mig att jag ser ut när det inte är någon kamera i närheten.

Jag känner fler som är som jag. Det är märkligt att se hur ofotogeniska människor kan vara. De är hur vackra som helst i verkliga livet, men på bild blir det platt, fel, obalanserat och onaturligt.

Tidigare idag gick jag ut på trappen och plåtade mig själv. Det blir ungefär lika bra som om någon annan tar bilderna. Jag måste ju ha några bilder till annonser och annan reklam, så det är bara att bita ihop. Alltså klär jag mig rimligt och går ut på trappan där väggen är vit och så plåtar jag. Bild efter bild tills jag har provat alla miner och olika vinklar. Det brukar bli 40 dåliga bilder och 2 som går att fixa.

Döm om min förvåning när säkert 30 bilder var bra och 5 bara lite sämre! Konstigt...

Jag tycker ändå att det är ganska obehagligt att se mig själv på bild. Det är som att höra sin egen röst på inspelningar. Jag känner på samma sätt: Det är inte jag. Det ser inte ut som jag, det låter inte som jag.

Ändå tycker andra det.
Då blir jag lite ledsen och förskräckt.
Är det detta de hör och ser? Varför lyssnar de och hur orkar de titta på mig? Jag får akut ångest.

Men så tänker jag: Tillit.
Jag måste lita på mina medmänniskor.
Om de står ut med att höra min röst dagarna i ända, om de står ut med min åsyn varje dag - vem är då jag att ifrågasätta det?