Jag är uppvuxen i ett socialdemokratiskt samhälle. Där jag bodde var nog omkring 80% av befolkningen sossar. Så även min far och min mor, ska tilläggas.
Det stod tidigt väldigt klart att det var den "rätta" åsiktslinjen.
Allt annat var helt enkelt fel.
Redan som trettonåring vände jag mig emot det här. Varför kunde vi inte diskutera saker, lyfta fram olika åsikter, väga för och emot och lyssna på varandra? Utan att nödvändigtvis behöva ändra åsikt, vill säga.
Nej. Det går inte. När det gäller socialdemokrater är min uppfattning att alla typer av andra åsikter upplevs som trots och dumheter. En dominerande och regerande ordning, i kombination med jantelagen, skapade väl det. "Du ska inte tro att du har en egen åsikt."
Det kanske blir så när man så länge regerar debatten. När ett land under ett halvt decennium är helt präglat av samma anda. Och inget ont om den socialdemokratiska politiken - den var ju folkvald. Jag menar: Så måste det ju vara i en demokrati. Även om jag inte håller med om så mycket, får jag ju acceptera att många tycker att det är rätt.
Jag har alltid vetat att jag var annorlunda i det avseendet. Därför har jag blivit väldigt bra på att hålla fast vid mina idéer och argumentera för dem. Min tro är att sossarna inte har behövt lära sig det. De tyckte ju redan "rätt"! Kanske är det därför de blir så arga i debatter, att de helt enkelt upprörs över att andra hittar argument för sina åsikter? :)
Under min uppväxt levde jag inte i åsiktsfrihet.
Det må ha varit en grundlagsstiftad rättighet, men det var inte verklighet.
Tidigt lärde jag mig att det finns accepterade åsikter och sådana man ska hålla tyst om. Fortfarande för 10 år sedan var det dödsdömt att uttrycka vissa tankar. I skolan blev man utstött eller mobbad, på jobbet en särling som aldrig blev befordrad (och som facket inte stöttade), i det sociala livet en udda fågel. Det var helt enkelt klokare att hålla tyst.
Men för omkring fem år sedan hände något. Det började luckras upp, det strama kopplet som media och politikerna hade skapat åt oss fick lite slack.
Plötsligt öppnades debatten upp.
Det var fantastiskt. Som svampar ur jorden, poppade de upp, de som var som jag. De som tyckte olika.
Och plötsligt hörde jag till.
Jag förstod hur det måste kännas för folk som levt i förtryck att få uttrycka sig.
Men jag tycker faktiskt att många sossar lever kvar i det där: Att de har rätt, och vi andra är tröga. Det är som om de tycker att olika åsikter är ett hot mot staten. Jag tror ju tvärtom: Man bör samla på sig så många olika som möjligt för att det ska bli bra.
Jag tror att politik är som fruktsallad: Det blir fruktansvärt tråkigt med bara en sort.
Och i en väl fungerande demokrati finns det både traditionella frukter och exotiska frukter. Kanske till och med något litet torkat russin. Var och en smakar de kanske lite trist - eller till och med märkligt - men tillsammans blir det en symfoni av smaker.
På så vis har vi glädje av varandra - fastän vi tycker olika!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar