Jag har länge vetat att jag har en beroendeproblematik. Även om jag aldrig har testat droger och varit ganska måttlig med alkohol, så har jag missbrukat jobb och andra saker.
Länge har jag trott att det är så det är.
Jag är en sådan som jagar kicken.
Nu har jag dock insett att det är fel.
Härom dagen insåg jag att jag har ett missbrukarförhållande till mat. Inte för att jag tröstäter eller överäter - men jag hänger upp mitt liv på mat. Jag ser fram emot frukost, längtar efter fika eller fruktstund, tänker på lunchen långt innan den ska ätas, planerar kvällsmaten...
Ofta kan jag känna att en god middag piggar upp även den tristaste dag.
Ett gott fika förgyller en kompisstund.
Men mat är bränsle. Ingenting annat.
När jag jobbar, föreläser eller kör workshop eller behandlar, tänker jag på mat precis så. Jag tänker: "I den pausen ska jag se till att stoppa i mig något, så att jag orkar köra vidare." Det är aldrig viktigt vad jag ska äta eller hur. Jag skulle mycket väl kunna äta kikärtor kalla ur burken som lunch.
Då är inte mat i fokus - för att jag har ett så roligt jobb!
Jag är så uppe i det jag gör, är så entusiastisk, att det fyller mig helt. Maten är föda för att jag ska kunna göra det jag gör.
Slutsats: När jag tänker på mat har jag inte tillräckligt roligt.
Det betyder ju att det är mitt liv det är fel på.
Jag är inte nöjd nog med det jag är och gör, det fyller mig inte. Eller så finns det moment som jag gör fast jag avskyr det, personer jag måste träffa och umgås med fastän jag inte trivs hundra med dem.
Det måste ju vara bättre att leva det liv man verkligen blir uppfylld av, att ha varje dag sådär entusiasmerande och lycklig att maten verkligen bara är bränsle.
Jag har gjort mig av med arbetsberoendet, med kaffeberoendet, med festberoendet, med sockerberoendet. Nästa beroende som ska bort är mat.
Sedan är jag nog FRI!
Hoppas jag... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar