Städdag

Jag har - efter tio år som hushållsslav - avsagt mig huvudansvaret för vårt hem.
Tyvärr har ingen annan riktigt axlat manteln, så för närvarande är det ständigt ett smärre kaos.

Härom dagen bestämde min man och jag att vi skulle ha städdag. Alla skulle hjälpa till, vi skulle ta det lugnt och pyssla oss fram i trevligt sällskap.

Dagen kom och vi skred till verket. Eller nästan...
Barnen försvann upp på sina rum för att städa. Och det gjorde de. I nästan femton minuter. Snart hördes i stället ljud från leksaker (som dykt upp i städningen), musik (skivor som man inte sett på länge) och glada pip från lek.

Må så vara, tänkte jag. Inte förstöra städglädjen - låt dem hållas.

Maken hade återigen försvunnit in i studion. Det var en kris. Som vanligt. Men han kom ut efter någon timme. Jag föreslog då att vi skulle bära ner en stor gungstol till vardagsrummet (från övervåningen).

"– Jag ska bara byta lamporna i vardagsrummet", sa Maken.
Ok, tänkte jag. Låt honom göra på sitt sätt.

Under tiden vattnade jag blommor, aktiverade Dottern och tömde torktumlaren. När jag tittar till maken står han och byter glödlampor i köket. Stön och stånk, besvärligt värre. Jag tänker: Låt honom hållas. Det är bra att det blir gjort. Så städar jag lite i trappan, flyttar på en blomma, plockar i hallen.

När jag går in i köket, står Maken kvar. Nu har han dock övergått till att tvätta taket. Flugbajs, muttrar han. Ja, det är ju bra att han tar det. Jag får vänta lite till.

Så pysslar jag vidare, i väntan på gungstol.
Plötsligt hörs musik från studion.
Vänta nu lite...

Jag går dit och vad hittar jag?
En Make som sitter och flärpar vid datorn igen!
– Men hallå, vad hände nu? frågar jag lite förvånad.
– Eh, jag skulle bara hämta min sugpropp som man byter glödlampor med. Den ska vara här någonstans...
– I datorn? (Jag är inte imponerad.)
– He he he...

Så kommer han då ut. Jag talar om för honom att jag har väntat länge på att få bära gungstol och att jag verkligen vill göra det NU. Ok, säger han. Jag går ut ur rummet. När jag kommer in igen, står han på en pall och skurar taket.

Jag bryter ihop. Hängande på en dörrpost skrattar jag så jag sjunker ihop på golvet. Han ser lite ertappad och sårad ut, men förstår också det roliga.

Om jag fick ner gungstolen?
Jodå.
Det tog bara en timme längre än jag trodde.