Det är så svårt, så svårt, att själv se hur långt man har kommit.
Jag tycker ofta att jag kämpar så hårt för att förändras, utvecklas och förbättras till ett hållbarare leverne. Det känns som om det tar sån förfärligt TID, att det går så långsamt.
Jag känner mig helt enkelt TRÖG.
Hur kan det ta sån tid för polletterna att trilla ner?
Men en god vän gav mig en insikt. Jag berättade om mitt tidigare liv - som faktiskt bara ligger 7-8 år tillbaka i tiden. Hon sa: "Jag kan inte tänka mig det om dig. Du är ju så... klok och sund. Det känns omöjligt att du var sådan förr."
Hm... Ja, det är klart. Jag har ju förändrats rätt mycket, om man ser så många år tillbaka i tiden. Det är tänkvärt.
Problemet är att det är så lätt att marginalisera sina framgångar. I förväg ser det omöjligt ut, det man har föresatt sig. Det är som ett Getsemane, ett berg, omöjligt att bestiga. Så biter man ihop och börjar klättra. Sedan står man där, på toppen, och tänker: Tja, det gick ju det med. Och sedan börjar man gå framåt igen.
Så fungerar i alla fall jag. Jag sätter mig aldrig ner, där uppe på bergets topp, och dinglar med benen. Jag skulle behöva göra det, titta ner och fundera över mödorna som har tagit mig hela vägen dit upp. Då skulle jag nog vara gladare över att ha lyckats, och förstå bättre varför jag är trött.
Ett exempel var min målsättning att lära mig att älska mig själv. Jag hade så stora svårigheter med att meditera över den strofen: "Jag älskar mig själv."
Efter veckor av fruktlösa försök, satte jag det som halvårsmål: Jag skulle lära mig det innan jag fyller fyrtio i april. Två veckor senare gick det. Men då kändes det ju så lätt, så då var det ju inget märkvärdigt längre... Tack och lov hade jag skrivit min vånda här på bloggen, så jag kunde gå tillbaka till det och se vilken utveckling det ändå var.
Hm.
Jag tror jag har en ny målsättning:
Att lära mig att uppskatta min egen framgång.
Det blir något att bita i! Kanske innan jag fyller fyrtio? :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar