Tänk för att jag inte vill det

Ibland känner jag mig som en femåring:
Trotsig och otämjd.

Jag vill bara stampa med foten och skrika rätt ut.
"Jag VILL inte!"

Det inträffar till exempel när det handlar om barnens läxor. "Skriv en föräldrakommentar." Varför då? Jag kan inte tillföra ett endaste dugg, tycker jag. Då blir jag lite trotsig.

Eller när välmenande släktingar säger: "Du får väl ta vilket jobb som helst, bara så att du överlever. Så är det ju för alla oss andra, vi går till jobbet och kämpar på." Då blir jag fem år och kniper ihop med munnen, vänder mig bort och tänker: För tänk för att jag inte vill det.

Eller när maken säger: "Men gjorde du bara fika till dig själv?" Ha ha - ja, det gjorde jag, tänker jag och triumferar lite missriktat borta i soffmyset.

Undrar varför detta inträffar just nu. Är det månne en förtioårskris? Eller en försenad tonårsperiod? Eller är jag helt enkelt en mental femåring?

Hur som helst: Trotset vill ut. Och det får det göra, annars kommer jag att bli sjuk. Eller vara deprimerad resten av mitt liv.
Och tänk för att jag inte vill det...