En buddist äter inte kött, av respekt för allt liv. De dödar inte andra varelser för att äta, eftersom de tänker att de själva eller någon de älskar kan bli ett köttdjur nästa gång. En rentrogen buddist sopar marken framför sig för att inte råka trampa på och döda en myra.
Jag tror på återfödelse.
Men jag tror också på livsläxor.
Varje liv, varje återfödelse innebär nya situationer och nya lärdomar.
Jag föds till ett visst liv av en anledning: Att jag kommer att kunna lära mig precis det jag ska få med mig i det livet. Innan vi återföds väljer vi (med hjälp av våra livsguider) i vilken familj det ska bli, för att vi ska lära oss det vi behöver just nu i vår själs utveckling.
I varje reinkarnation ska vi uppleva de saker som är förknippade med det livet, tänker jag. Om man återföds som myra, innebär det också att man lever ett riskabelt liv, där ihjältrampning är en av farorna. Att sopa bort myrorna från vägen, är därför på sätt och vis att beröva myrsjälarna från den upplevelse som de har valt, tror jag.
Därför har jag inga problem med att äta kött.
Vi människor är blandätare, dvs klarar både kött, fisk och grönt. Det är en av anledningarna till att vi har överlevt, trots en något bräcklig kropp.
Men jag ser till att alltid tacka för djurets offer. Och jag överäter inte. Jag frossar inte heller, men äter det jag behöver för att leva.
För mig är det inget problem.
Och även om jag hyser stor respekt för den buddistiska tanken (och buddister) så tror jag annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar