Jag inser varje gång jag går på ett föräldramöte att jag är annorlunda.
Mitt motiv för att vara där, är att lyssna, fråga, diskutera och få information om mitt barns vardag.
Det verkar inte riktigt vara allas tanke...
Senaste mötet började vi med att titta på filmat material från en vecka på dagis. Barn som åt frukost. Barn som åt mat. Barn som dukade av mat. Barn som lekte. Barn som lyssnade på saga. Barn som var ute. Oklippt, bara liksom... filmat.
Det var för att vi skulle se hur det går till på dagis.
Jaha, tänkte jag. Det kanske är bra på något sätt. Inte så kul, inte upplysande alls (jag vet redan hur det går till och vad de gör, min dotter berättar), men kanske bra för någon annan.
Så hör jag hur folk runt omkring skrattar. Upprepade gånger. Åt vad? Barn som dukar av t ex. Lägger glaset i fel disklåda. Ha ha ha! Eller bär en trappa och lyckas ställa den rätt. Ha ha ha! Dansar lite typigt. Ha ha ha!
Jag tittade mig omkring och kände mig egen.
Lite tråkig och hård. Men jag KAN inte skratta åt helt vardagliga saker på film.
Jag skrattar däremot gärna med barn när det händer roliga saker. Det ligger dock inte för mig att skratta åt helt vanliga saker med kommentaren: "Åh, så söta!"
Vad som är extra roligt, är att på måndag, när jag ser de skrattande föräldrarna igen i hallen, så skrattar de inte så värst. När de är med sina barn, gnäller och skäller de, tjatar och gnatar, låter irriterade och ser svettiga ut. Jag och min Dotter kommer in, hjälps åt att ta av och hänga upp, lyssnar lite förskräckta på tonen mellan föräldrar och barn, går upp på avdelningen och superkramas.
När jag sedan går genom hallen mot utgången, är de andra fortfarande kvar och bråkar om någon socka eller vante. Tänk, nu tycker de inte alls att barnen är söta!
Är det så att de tycker bättre om barn på lite avstånd?
Eller är de arga för att barnen inte passar in i deras bild av hur barn ska vara?
Kanske tror de bara att de förväntas skratta åt film på föräldramöten.
Eller så skrattar de åt att de äntligen får vara ifred och att sambon får göra grovjobbet...
Hmm, ja det är nog så att du är lite tråkig om du inte inser vad de andra skrattar åt. För hur underbart är det inte att se sina barn i situationer på förskolan som inte sker hemma.... Tror inte att de tycker bättre om barnen på avstånd utan snarare njuter lite extra av att se hur bra de klarar sig på förskolan =). Men vad vet jag......
SvaraRaderaNä - jag förstår faktiskt inte! Jag myser lite, njuter av att titta (främst på mitt eget barn), men skratta?
SvaraRaderaFör mig känns det som att de vuxna dels underskattar, dels skrattar ÅT sina barn. Det tycker jag inte är så fint.
Sedan lider jag nog lite av formen också. Filmade snuttar, utan tanke eller mening, utan sammanhang, utan klippning eller "bildtext" eller någonting. Det blir liksom bara korta klipp ur vardagen.
Då är jag hellre hemma och ser mina egna barn i verkligheten, där jag kan skratta MED dem, ta på dem och njuta av nuet!
(Är inte fan av fotoalbum heller.)
En sådan film spelar upp vardagen för barnen, deras vardag.Då tycker jag det är bra att den underbara personalen inte lägger ner tid på att redigera och klippa in bildtexter.De finns där för barnen.Du skrev att du gick på föräldramöte för att få information om din dotters vardag bla, speglar inte en sådan film det?
SvaraRaderaNej, det tycker jag inte.
SvaraRaderaDå hör jag hellre den fantastiska personalens beskrivningar, med deras reflexioner och funderingar.
Kanske barnen tycker det är spännande att se sig själva på bild, men jag tycker det är roligare att se dem i verkligheten.