I don't do lagom

Det finns de som knåpar på. De jobbar i en lugn och fin takt, med lagom många pauser så att de aldrig blir stressade eller trötta.

De äter alltid samma saker, lagom mycket, och går aldrig upp eller ner i vikt. Samma människor städar lite varje dag, viker lite tvätt och skickar ett brev i veckan. Varje fredag dricker de en grogg i soffan och på helgerna blir det ett glas vin till maten, vare sig det behövs eller inte. De reser en vecka av de fyra semesterveckorna, lite lagom långt från Sverige och upplever lagom mycket.

Jag hör inte till dem.
För mig är det antingen eller, svart eller vitt.

En dag kan jag jobba som en galning, nästa ligger jag på soffan.
Städar jag så städar jag tills allt är perfekt och glänser - eller tills jag stupar. Jag och min familj åker på fyra veckors husbilssemester, tills ungarna har glömt bort hur vårt hus ser ut. Vissa dagar skriver jag tio inlägg (och sparar), andra får jag inte ur mig något.

Det är aldrig lagom.
Ibland önskar jag att jag kunde göra lite lagom, vara lagom bara en gång.
Mest för att känna hur det känns.

Jag kan absolut förstå periodare. Och manodepressiva.
De är mina homeys.
Eller - jag har aldrig varit varken eller, men jag förstår precis.

Det är lite tröttsamt att vara så på/av.
Fast lite roligt också, om man bara omfamnar det.
Och accepterar att huset ser ut som fasiken den mesta tiden för att det bara är superfint en liten stund ibland. Och om man tycker att det är ok att vara helt utan trosor en dag tills man har tvättat. Egentligen är det rätt roligt! Det finns så mycket som är samma i livet ändå.

Lite panik versus apati piggar upp.
Så på AA-mötet för hypermänniskor får jag väl säga:
Hej! Jag heter Karin.
I don't do lagom.