En vän lät mig förstå att jag var modig som hade så rött hår. Jag blev förstummad och lyckades inte replikera.
Vågar folk inte se ut som de vill?
Eller vågar de inte sticka ut?
Jag trodde det var något man upplevde i högstadiet, och kanske någon sista gång i gymnasiet.
Mitt problem är aldrig om jag vågar eller inte. Jag rids av en annan rädsla: Att vara blek och alldaglig. Det är min skräck!
Ibland när jag har klätt mig och kollar i spegeln, tycker jag att jag ser ut som lama Lena från Lenhovda. Det allra värsta är när det saknas kontraster (allmänt beige/rosa/hudfärgad). Nej förresten, värst är när jag ser ut som en sliten bohemflummare (lager på lager, fotriktiga skor, flurigt och frizzigt hår). Alltså, lite byltfolkare (folk med lager på lager-kläder) gillar jag att vara, men det måste se fräscht och kul ut. Inte urtvättat och slitet.
Om jag skulle utmana mig själv, skulle jag gå i tråkiga och allmänbeiga kläder i trista snitt. Det skulle kännas oerhört påfrestande.
Finns det något jag aldrig skulle våga ha? Jag funderar...
Nej, så länge jag slipper gå naken offentligt så tror jag inte något kan skrämma mig. Men allvarligt: Visst vågar väl vuxna människor se ut som de vill? Om de inte har jätterött hår, beror det väl på att de inte gillar det eller inte tycker att de passar i det? Om de inte har färgstarka kläder i annorlunda snitt, så är det väl för att de inte trivs i det?
Jag vägrar att tro att vuxna människor avstår från yttre attribut för att de inte vågar. Så får det inte vara.
Förresten – jag tror jag kom på vad jag inte skulle våga:
Jag tror inte jag skulle våga klä mig i en dräkt med pennkjol och kavaj!
Det är de två fulaste plaggen på mig, ser precis ut att vara så obekvämt som det är.
Då skulle jag verkligen vantrivas och känna mig uttittad.
Fast vågar gör jag nog. Jag vill bara inte.
Vilket bevisar min tes: Vuxna människor vågar – men de VILL kanske inte!
tyvärr så känner jag flera som faktiskt inte vågar. De försvinner in i den svart/beiga massan. Fast de egentligen har en dröm om att synas och de vill. Men de vågar inte. Själv är jag då precis tvärtom, klär mig precis som jag vill i min egen stil. Och brukar ibland ställa upp som "personal shopper" till några goda vänner.
SvaraRaderaJag har följt din blogg ett tag... och jag måste fråga? Är du verkligen så perfekt som du framhåller? Har du inte någon last... säg inte en bit mörk choklad på lördagkvällen för då kräks jag. Jag undrar om man kan leva så. Själv får jag dåligt samvete och ångest av att läsa vad du skriver. Jag tycker själv att jag gör rätt val när det gäller mat och tid med min familj men när jag läser din blogg så är allt det fel. Nu är jag en människa som inte låter mig påverkas utan jag står för mina val och jag hoppas att dem som läser din blogg kan "välja" vad som är viktigt. Men titta igenom dina inlägg, de är ganska negativa i klangen och det känns som att du har ganska mycket bitterhet mot samhället i dig.
SvaraRaderaJag tackar för intressant läsning men det är tveksamt om jag orkar fortsätta att följa dig. Jag beundrar din energi och ork att skriva så utförligt om saker du brinner för men jag har för mycket levnadsglädje i mig för att fortsätta läsa.
Ulla: Bra att du hjälper folk att leva ut sina drömmar! Jag önskar att alla vågade vara att de kan vara.
SvaraRaderaUlle: Tråkigt att höra att du får dåligt samvete och ångest. Idén med att skriva ner sina erfarenheter är ju att dela med sig. Jag skriver vad jag tycker utifrån de erfarenheter jag har.
Den bitterhet du läser in i mina inlägg tror jag faktiskt får stå för dig. Jag blir arg av en del saker, glad av andra och tycker du att det är jobbigt så ligger det hos dig.
Saker man mår dåligt av ska man absolut inte fortsätta med!
Och när det gäller hur perfekt jag är... Det får mig att undra om du har läst speciellt mycket av min blogg! :)