Katter är så roliga. De tänker så bra.
Den nya lilla kattungen är rätt typig.
Dessutom är hon i trotsåldern.
"Jag vill också vara lång!", tänker hon och klättrar längs byxbenet upp på axeln via ryggen. Där hänger hon och tittar på vad som händer. I hennes sinne är hon också en människa, bara lite kortare. Och möjligen en smula mer luden.
"Jag VILL vara på bordet!" Får tillsägelse, blir nedlyft. Hoppar upp igen. "Kanske det är ändrat?" Tillsägelse, varning. Hoppar upp igen, lite plattare i formen den här gången. "Håller jag bara ner ryggen, kan jag smyga längs duken utan att synas." Åker in i tvättstugan.
Helt tyst.
Efter 2 minuter: Vilda jamanden. "Hallåååå! Vad hände nu? Varför får inte jag vara med där ute?"
Utsläppt. En minut senare, upp på bordet. "Men NU kanske jag får?"
Eller den gamle matfriande katten, som varje frukost måste få slicka Makens filskål. Om det dröjer lite för länge, eller Maken skrapar lite för noga, växer kissens ögon. Alldeles runda blir de och man ser paniken i dem. "Hallå? Blir det inget kvar till mig? Har ni glömt vems stund det här är?"
Den lurviga är specialist på att öppna stängda dörrar. Spelar ingen roll om de går ut eller in, han får upp dem. När vi var bortresta var det låst och han fick inte upp dörren. (Var väl omhändertagen av grannarna, kunde gå in i garaget och källaren.) Då tappade han självförtroendet. I över fyra månader försökte han inte ens öppna dörrar. Han låg hopkrupen framför dem och glodde på dem. "Vad som har hänt vet jag inte, men plötsligt fungerar de inte. De där händiga sväng-sakerna har liksom pajat - eller så har jag tappat stinget. Jag vet inte vad jag gör för fel."
De är så fina, våra vänner katterna.
Så personliga, så självständiga, så mysiga.
Och allihop är en smula galna - passar vår familj precis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar