Ordning och reda?

Jag är - som jag tidigare har sagt - en tudelad person. En halva är hippie, kreativ, naturlig, impulsiv, intuitiv och oordningssam. En halva är militär, gillar regler, struktur, ordning och tidsperfektion.

I mogen ålder har jag insett att de kan jobba i skift.

Först kan hippien få en rolig idé. Eller flera. Eller hitta på många olika scenarior. Sedan kan militären gå in och styra upp formen, skapa strukturer och rutiner. Därefter kan de samverka.

Jag är som mest kreativ om det finns klara ramar. Då kan jag flippa ut, utan att oroa mig för att det sticker iväg FÖR mycket. Exempelvis är det lättare att skriva en bok om ett givet ämne än att bara sätta sig framför datorn och tänka: "Skriv fritt!"

Därför gillar jag ordning och reda. Om saker och ting går på lösa boliner, känner jag mig obekväm. Det är som att köra en bil som sladdar - man känner det i ryggmärgen innan man förstår vad som är fel.

För hundra år sedan (ungefär), när vi skrev C-uppsats, gjorde jag mig lite impopulär genom att vid upprepade tillfällen hejda kreativiteten med: "Hörni, det är något som inte stämmer här..."

De andra två, Fixaren och Ordkonstnären, tittade med desperation på mig. Vad nu?
"Vet inte - än. Det saknas något, vi missar något, det finns luckor i resonemanget och strukturen."
Och så fick vi börja om. Flera gånger, faktiskt. Så när jag började se obekväm ut, vred mig på stolen och bläddrade i papperna, då föll de andras axlar ihop och de sa: "Vi kanske ska ta en fika?"

Men den blev klar. Och den blev bra.
Och så är det.
Om bara militären får dra lite raka streck, ordna fakta i kolumner och fixa tabeller, då kan hippien ha fritt utlopp för det där extra.

Ordning och reda - och kreativitet!