Hummerfiske

Så gott är det faktiskt inte.
Jag menar, visst är hummer fantastiskt härligt, men inte SÅ gott.

Nu tänker jag på hummerfiskarna utanför Alaskas kust.

Det är faktiskt inte mänskligt. Ingen borde behöva åka ut på det där havet. Jamen - titta på det! Mörkt, iskallt, vågor som är 5-10 meter höga... Det är inte för människor! Valar, hajar och humrar, de är gjorda för det där. Inte vi.

Och att ge sig ut i en liten pruttbåt på tjugo meter i den där miljön, är ren dårskap. Ändå finns det människor som gör det. För havets guld - hummer.

Det finns förstås inte värst många sätt att försörja sig i Alaska. Jag är klar över det. Men att det finns människor som riskerar sitt liv varje dag för att släpa hem mat till folk som har råd att betala, det går förbi alla gränser.

Vem vill ha sin man ute på en sådan liten båt i storm?
Eller sin son?
Eller dotter, för den delen?

Inte jag. Och jag skulle ALDRIG göra det själv. Själv göra, själv ha, brukar man säga. Själv inte göra, själv inte ha, tänker jag och äter inte hummer.

Om den inte är fiskad i svenska farvatten, där havet är snällt och inte så förjordat isigt. Jag vill helst inte att någon har riskerat sitt liv för min mat, om det går att undvika. Det räcker med att själva maten (djuret/fisken/krillen) har fått sätta livet till för att jag ska bli mätt. Ska jag ha fiskarens liv på mitt samvete, smakar det inte så gott längre.

Kan man inte odla hummer i en lagom stor bassäng?