Byråkratistress

Det finns en sak som stressar mig mer än någonting annat: Byråkrati.

När det gäller myndigheter, så känns det som att vad man än gör, så blir det fel. Hur man än vänder sig har man inte sett det viktiga, missar en ruta eller en rad – och går miste om hela kakan.

Jag är helt enkelt inte blankett-kompatibel.

Mitt sätt att leva, mina beslut, min varelse passar aldrig in i mallen. Därför blir jag allt som oftast lämnad utanför. Utanför försäkringar, utanför a-kassa, utanför sjukförsäkringen...

Lite har jag väl accepterat att det är så det kommer att vara. Jag passar inte in.
Samtidigt blir jag lite sur, för jag betalar lika mycket skatt som alla andra.

Så vad jag försöker göra, är att surfa på reglerna och bestämmelserna och försöka sno åt mig min del ändå. Det är lite klurigt, eftersom man måste veta vad man ska säga och vilka ord man absolut inte får nämna.

Och att vara så oerhört på tå skapar stress.
Höger och vänster hjärnhalvor kämpar för att vara korrekta men kreativa, i en väl avvägd dos. Alla synapser är tända, det går tankeblixtar kors och tvärs.

Stress. Fight and flight reaction.
Ett utmärkt system när man ska slå ihjäl en buffel eller slåss.
Inte så bra när det är en papperslapp med små rutor att fylla i.
För rutorna dör inte. Och det hjälper inte att fly.
Dessutom: När man väl har fyllt i blanketten/dealat med byråkraten efter bästa förmåga, kommer den att förfölja en i flera omgångar. De ringer, vill ha kompletterande uppgifter, kräver ytterligare intyg...

Hu.
Nästa gång tror jag att jag satsar på att klubba ner byråkraten i stället.