För många år sedan, när Maken och jag flyttade ihop, flyttade också våra katter ihop.
Jag hade två stycken kastrerade hanar, jättekatter med egenheter.
Picasso, svart/vit blandras norskt skogskatt/bondkatt. Gnällig, pratig och oerhört vanebunden.
Rembrandt, randig bondkatt med kajal, extremt mysig och kelig med ätstörningar.
Om dessa skulle många sånger kunna skaldas...
I Makens sällskap fanns en Zelma. En sköldpaddsfärgad, steriliserad hona som älskade att sova på mixerbordet och attackerade spända händer.
De här tre fann sig så småningom tillrätta och blev en familj. I några år levde vi så. Det kändes helt.
Sedan blev Zelma lite tokig (förgiftad av dåliga njurar, ålderdomssvaghet) och vi fick avliva henne. In kom Svante, vit katt som inte ville vara inne. Picasso dog en sommar, också av ålderdom, somnade in i köket på en bit kartong. Rembrandt försvann en stormig natt. Två kattungar, Picachú (lik Picasso) och Pixel (helgrå lurvis) kom till oss. Svante blev också gammal och fick gå vidare. Vi adopterade en randig katt som inte hade något hem, Bilbo. Så försvann Pixel. En randig och en svart/vit kvar.
Så, för några veckor sedan, hämtade vi en honkatt åt dottern. Efter många turer blev det en sköldpaddsfärgad sötnos.
Och plötsligt har vi samma konstellation igen.
En svart/vit med borstig svans och egenheter.
En randig som är galen i mat.
Ett sköldpaddsfärgat busfrö.
Och familjen känns hel igen.
Jag hör mig själv kalla dem Picasso, Rembrandt och Zelma.
Kanske uppfyller en liten del av de gamlas själar våra nya katter, för de har blivit otroligt lika.
Märkligt hur det kan bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar