Helande hav

Det är helt otroligt hur hav påverkar oss människor.
Hur vi när vi vill ladda våra batterier söker oss till stranden, vågorna, vidderna – eller åtminstone en sjö, vid brist på annat.

Att ligga på en strand, sila sanden mellan fingrarna, höra vågskvalpet.
Låta huden värmas av solen, svalkas av havsbrisen och strama av saltvattnet.
Ljuvligt.

Vi kommer ifrån vattnet.
I varje cell, i vårt DNA, vet vi att det är basen för vår existens.
Att vi lever på land för att någon sorts lungfisk vid något tillfälle för miljontals år sedan kravlade upp på stranden.

Vatten är helande.
Natur över huvud taget är helande och en lisa för själen.
Det vet till och med skolmedicinen!
De ordinerar skogspromenader åt deprimerade.
Man vet också att opererade patienter tillfrisknar fortare om de har träd utanför sina fönster än om de ser byggnader.

Men hav...
Några hundra år tillbaka i tiden var det självklart.
Alla samhällen var beroende av vattnet, eftersom det var den huvudsakliga transportvägen. Fortfarande är alla våra stora städer placerade vid vatten, som en påminnelse om svunna tider.

Och sol, förstås. En nödvändighet för att vi ska överleva.
Sol krävs för att grönt ska växa – men betyder också oerhört mycket för våra kroppar. D-vitamin bildas i huden (april-september mitt på dagen), solljuset påverkar serotonin och oxytocin (må bra-hormoner) som motverkar depression.

Att solbada är därför inte så tokigt.
Givetvis ska vi skydda oss mot hudcancer (med tyg och genom att gå under tak, inte några läbbiga krämer). Ändå behöver vi verkligen sol på våra kroppar!

Och hav.
Ljudet, känslan mot huden, vidderna...
Det är fantastiskt.
Njuuuuut.