Det är mycket märkligt nu för tiden. Svenska Melodifestivalen lever sitt liv här hemma, i stilla ro. Och i det stora sammanhanget har vi inte en jalle.
Balkan-tongångarna regerar.
Halvnakna kvinnor som slår på trummor eller smöriga ballader som är - enligt våra mått mätt - helt over the top.
Varje år tänker jag: "Men NU måste väl ändå de där länderna ha kommit ikapp och slutat göra låtarna som var poppis 1993? Och sluta skicka de där artisterna som inte har bestämt sig för om de är porrskådisar/dramaqueens eller sångare?"
Och varje år har jag fel.
Det är tydligen så här det ska vara i den tävlingen i all överskådlig framtid.
Jag känner mig så svensk.
Det är härligt att vara svensk på många sätt. Den lite stela, högtravande, "rädda-världen-med-en-käck-dänga-attityden" finns ju bara här i stort sett. Vi som vet hur det SKA vara - experterna på schlager - men vi är ju inte så många...
Så någon bra placering lär det inte bli.
Till och med i Junior Eurovision Song Contest vinner Armenien!
Det är bara att gilla läget: Svettiga trumlåtar och smetiga ballader är här för att stanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar