Föräldrastress

Innan jag hade barn, samtalade jag lite med en bekant. Hon hade just fått sitt andra barn och såg för tillfället något sliten ut. Jag frågade förstås hur hon mådde, och hon kvittrade att hon mådde bra, men var "lite trött".

Inte helt nöjd med svaret frågade jag igen.
Då började det läcka ut.

Hon hade ju inte sovit en hel natt på fem år, sedan hon fick det första barnet. Det var tusen saker att tänka på hela tiden, så hon trodde hela tiden att hon hade glömt något. Dessutom var det väldigt svårt att kombinera heltidsjobb med att ta väl hand om sina barn, så hon kände sig ständigt otillräcklig.

Jag stirrade på henne.
Om jag sov dåligt EN natt, kände jag mig hängig dagen därpå.
Jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte få sova ordentligt i över 1500 nätter i rad.

Men tro mig: Den lärdomen har jag nu berikats med.
Det är tydligen en av de hemliga fröjderna med föräldraskapet.

Jag tror att det var ungefär ett år sedan som jag för första gången sov en hel natt på åtta år. Kan fortfarande minnas känslan: Det var UNDERBART!

Och det där med att alltid vara på helspänn, för att man kanske har glömt något eller inte tänkt på allt eller inte packat väskan tillräckligt bra eller inte köpt hem rätt saker och mat eller för att man inte har KOLL - den har varit en ständig följeslagare lika länge.

Att jobba samtidigt som man ska ge sina barn en god uppväxt, ta hand om sitt hus och sin trädgård och vara en social varelse, det är en ständig strid. Ibland känns det som Mission Impossible. Jag försöker intala mig själv att barnen behöver social stimulans (dagis och fritids) men jag ser ju hur mycket gladare de är när jag har hemmatid med dem. Samtidigt kan vi inte leva på en inkomst, så det är bara att bita ihop.

En ständig stress.
Så kan jag nog beskriva föräldraskapet, åtminstone upp till ca åtta års ålder.
Sedan går de i skolan och klarar sig bitvis hyfsat bra själva. De kan ta lite ansvar, har lärt sig en del om konfliktlösning och livet puttrar på lite stabilare.
Senare kommer väl andra orosmoment, kan jag tänka, men för mig har det i alla fall lättat betydligt på senaste året. Nu har jag bara en liten att oroa mig för - och hon börjar bli stor.

Men jag tänker ogärna tillbaka på de där åren, när allting var nattsvart. Då jag ständigt var illamående av trötthet, hade en elvisp i magen, huvudvärk, spysmak i munnen och knappt kunde öppna ögonen riktigt. Då det kändes precis omöjligt att överleva en vecka till - ännu mindre 60 år! Då jag hade behövt gråta mig till sömns varje kväll, om jag inte hade varit så fruktansvärt trött så jag inte orkade.

Jag får ångest.
Sur svett sipprar ut genom varje por.
Hjärnan liksom stängs av, ett tjutande växer fram i hjärnan och stänger ute alla andra ljud tills allt är detta oljud, jag får tunnelseende. Jag måste mota tillbaka alla tankar på den där tiden, svälja djupt några gånger och trycka händerna mot öronen tills ljudet lägger sig och synen återgår.
Syns inte, finns inte. Det är över nu.

Jag tror att det kallas posttraumatisk föräldraskapsstress.