Ullared - platsen som Gud glömde...

Jag har aldrig varit där.
Ja, du hörde rätt: Jag har ALDRIG varit i Ullared.

Och det kommer aldrig att hända.
Förut var det bara ointressant. Jag gillade inte tanken på att åka till något lågprisvaruhus på vischan och handla en bil full med grejer man inte behöver. "De har ändå ingenting som jag vill ha."

Sedan hörde jag folks historier. Och såg ett program av TV-serien.

Nu är det en princip: Jag åker inte dit för allt smör i Småland.

Jag förstår liksom inte ens grundidén.
Först ska man ta ledigt från jobbet en dag mitt i veckan (för på helgerna är det överdjävligt, enligt experterna). Inkomstbortfall.
Sedan ska man köra hela vägen i sin bil. Milkostnad.
Därefter förväntas man stå i kö i timmavis.
När man väl kommer innanför dörrarna ringlar sig kön runt i affären och folk sliter åt sig prylar på vägen.
Givetvis är det kö i kassan på vägen ut, kaos på parkeringen, trafikkö på väg ut ifrån Ullared och den långa vägen hem.

Varför?
För att cashewnötterna kostar hälften så mycket som på ICA?
HA!
Man får köpa en förskräcklig massa cashewnötter för att det ska gå ihop sig! Dessutom hyser jag tveksamheter om varornas kvalitet. Jag som aldrig köper lågprissaker ens på vanliga affären vill inte köpa mystiska jättepåsar av okontrollerade märken.

Dessutom är ju folk inte kloka! De drar och sliter i sakerna, uppför sig märkligt, bråkar och stökar och knuffas. Det passar inte mig. I värsta fall råkar jag väl i slagsmål med någon bufflig idiot.

Nej, jag kan inte tänka mig något värre på denna sidan helvetet.
Men Ullared fyller åtminstone en funktion för mig:
Jag gläder mig oerhört åt att jag slipper åka dit!
Ett förnöjd leende sprider sig i mitt ansikte när jag hör att folk ska/har åkt dit.

För jag slipper.
Det är en fröjd.