Är jag jättekonstig? Japp!

Det har hänt successivt.

I början av mitt vuxenliv var jag väldigt som de flesta. Jag hade inga direkt ovanliga talanger, trodde inte på något särskilt, lyssnade aldrig inåt, hade ingen kontakt med varken intuition eller något annat flum.

Trodde jag...

Jag koreograferade och regisserade däremot helt utan ansträngning. Det kändes liksom som om idéerna bara damp ner i mitt huvud. Ibland skämdes jag för det, för att jag inte kämpade och hade ångest så där som "riktiga" konstnärer.

En konstig sak som jag upptäckte, var att jag kunde drömma sanndrömmar. I början förstod jag inte att det var så det var, vilket försatte mig i många pinsamma och märkliga situationer. För hur kunde jag veta allt jag visste? Folk trodde väl att jag snokade igenom deras saker...

Så, när vi flyttade ut på landet, såg jag plötsligt spöken. Den där känslan som jag så väl kände till, att någon är i rummet fast man inte ser någon, tog sig plötsligt synliga och påtagliga uttryck. Jag såg genomskinliga personer! Eller egentligen mest en. Närmast var på två meters avstånd! Det går inte att skoja bort.

Därefter kom kropparna. Jag stod och undervisade och kände precis var alla elever hade ont, vad som inte fungerade optimalt och hur de mådde. Det var jobbigt och jag kunde inte stänga av det. Så fort jag tittade på en person, flög jag liksom in i den kroppen.

Under min tid som utbränd kom saker slag i slag. Först började jag höra folks tankar. Det var mycket märkligt och jag trodde att jag hade blivit tokig. Då kunde jag inte heller kontrollera det. Det var obehagligt, kändes som om jag snokade. Du vill inte veta vad folk har i huvudet när de står och köar på banken - jag lovar...

Jag gick en kurs i medial teknik och insåg att jag kunde spå folk och prata med andar. Efter en timmes genomgång, satt jag och berättade saker om en fullständig främlings släktingar utifrån sidenband eller vykort. Galet!

Här någonstans började jag förstå att jag liksom vimsade ut i utkanten av det "normala". Ändå fungerade jag ju alldeles ypperligt i de flesta vanliga situationer. Tror inte att man kan se det på mig, så att säga. Jag verkar nog hyfsat normal till vardags.

(Inom parentes sagt: Eftersom jag inte aspirerar på att jobba som spåkvinna, håller jag inte på med sådant. Däremot använder jag mina förmågor till praktiska ändamål, som att hitta lediga parkeringsplatser eller undvika trafikproblem. Det är bra.)

Alla tekniker jag sprang på, gav mig nya insikter och kunskaper om ett liv jag tidigare inte visste fanns. Sockerutrensning, rosenterapi, hårmineralanalys, reiki, horstmann-teknik, resan, psykoterapi, biopatgenomgång... Jag lärde mig mycket - eller så gick det utför, beroende på hur man ser det. Vårt hus möblerades med hänsyn till feng shui och slagruta. Och när jag väl hade släppt efter, blev det allt konstigare. Kristaller i fickan för styrka eller harmoni, endast naturliga produkter i toalettskåpet, ekologisk mat, balans-tänk i allt, prat med djur, pendling som svar på frågor och gu' vet allt.

Nu tycker jag ju inte att det här är alls märkvärdigt. Det är vardag för mig! Men jag sitter inte och pinglar i små bjällror och mässar, jag lever som de flesta andra. Jag har inte heller anslutit mig till alla de "sällskap" som finns på det här området, eller läst några böcker. Jag är helnöjd med att veta det jag vet och använda det till lämpliga ändamål.

Härom dagen såg jag på Kvarteret Skatan Live. Där hoppade Johan Glans in på ett bröllop, med dreadlocks och spelandes didgeridoo. Använde inte tvål, pratade om currykors...
Jag skrattade gott, tills jag insåg: Det är ju jag! Minus dreadlocksen och didgeridoon. Så konstig skulle nog folk i allmänhet tycka att jag är - om de bara visste.

Det har gått så långsamt och mjukt, att jag inte har sett det, men jag har ju blivit jättekonstig! Nu är jag lååångt ifrån medel. Medelmänniskan i västvärlden tror inte ens på att andar finns, att kroppsenergi och aura är humbug och att sanningen går att väga och mäta. Med tanke på det är ju jag en alien.

Men vet du vad?
Jag är lycklig.
Och mer levande, jordad och säker än jag någonsin har varit.
Andra får gärna ha sina världar i fred, bara jag får ha min, utan bråk.

Men allt beror på vad man jämför med. I flum-världen är jag så normal att det är suspekt. Det var faktiskt några på en av mina föreläsningar som sa det efteråt:
- Men du var ju inte alls så konstig.

De var både lättade och lite besvikna, tror jag.
HA! Nä, jag är himla vanlig. Precis som Fantomen. När han vandrar på gatorna ser han ut som en vanlig man. I smyg sitter han iklädd tights och utanpåkalsonger i en dödskallegrotta och passas upp av en liten tjock man i kjol.

Du kan aldrig veta vad som döljer sig bakom vardagsmasken...