Danskonst - av vem, för vem?

Dans är en eftersatt konstart.
Yrkesverksamma dansare har generellt sett sämre villkor, sämre betalt och sämre möjligheter än andra konstnärer.

Varför?
Jag tror att åtminstone en del av förklaringen kommer från de begränsningar vi har satt upp kring dans.

Vi kan titta på dansidealet. Hur ser en dansare ut? Tjugo år, smal och smidig.
Är det rimligt att begränsa en hel konstart så? Tänk om vi skulle säga att en konstnär måste vara svarthårig och försupen, eller att en författare ska vara 50 år och bo i stan? Dessutom är det märkligt att låta de yngsta, mest oerfarna utövarna vara mallen.
För man KAN dansa även som 40-åring eller 60-åring. Det man saknar i styrka och vighet, kompenseras genom teknisk perfektion och livserfarenhet.
Det blir kanske en annan sorts dans, med mindre betoning på fysisk ekvilibrism.

Om vi begränsar oss till att se bara den fysiska delen av dans, begränsar vi samtidigt konstarten. Den går varken att ta på allvar eller relatera till för andra än de som är nära i ålder eller intresse. Med ensidig fokus på fysik, reduceras dans till sport. Handlar det mest om att sparka högt eller hoppa långt, glöms det konstnärliga uttrycket bort. Att - som idag - låta äldre dansare koreografera till yngre dansare som utför är ju en väg, men fortfarande känns det en smula... ensidigt.

Vad är dans och vad vill vi med vår dans?
Vill vi beröra, berätta, illustrera, uttrycka oss, så är det ju konst vi håller på med. Då kan vi ju inte stänga in dansen och låsa om den, och bara ge nyckeln till de unga och fysiskt begåvade!

Måste dans vara vacker?
Ja, säger många. Frågar du samma människor om konst måste vara vacker, säger de sannolikt nej. Konst ska beröra, säger de.
Det är ett bevis för att vi som dansare har misslyckats med att nå fram med vår konst, tycker jag.

Dans är stort, omvälvande och sinnligt. Att se på dans ger intryck för såväl syn, hörsel, ibland näsa, ibland känsel. Att "vanligt folk" inte gillar dans, beror på att vi som danskonstnärer inte har lyckats lyfta in dem i vår värld. När det blir för konstigt, för långt ifrån, är det lättare att backa än att ta ett långt kliv fram.

Därför behövs en danskonst som är bred!
Alla utövare, alla tekniker, alla sorters dans.
Dans borde vara för alla, både för utövning och upplevelser.