Jag har ju vuxit upp i Stockholm men levt större delen av mitt liv i Småland. Det är alltid lika roligt att hälsa på!
Vissa saker är inte socialt accepterade i huvudstan. Jag brukar roa mig med att bryta mot de oskrivna reglerna, eftersom jag kan dem alla.
T ex får man inte säga till andras barn. På lekplats: Fyra nioåriga pojkar springer och klättrar på bänkar och bord där folk sitter och fikar. Jag hejdar dem och säger: Nä, hörni, de är inte tänkta som lekplats. Klättra och busa får ni göra där borta. Barnen står som statyer med hängande munnar. Föräldrar och skolfröknar sitter knäpptysta. Ingen kan tro sina öron... För så GÖR man inte!
På tunnelbanan: Titta på någon med ett leende och säg något, typ: Vilken snygg kjol! Hon svarar inte, eftersom hon är övertygad om att du är ett psykfall. Prata? Med en främling? På T-banan? Inte ok.
Le mot någon på gatan och titta dem i ögonen. Han kommer att tro att du är prostituerad och raggar kunder.
Be om chokladmjölk på ett café. Envisas, trots att du får upprepa det fem gånger. De ger upp till slut och fnyser något om "lantisar"... (Det heter "varm choklad".)
Ta det lugnt vid kassan på Ica. Småprata med expediten. Folk bakom kommer bokstavligen att steppa av otålighet, och kassörskan rodnar och stammar, ovan vid tilltalet.
Det är jättekul!
För de två oskrivna reglerna i Stockholm är:
1 Sköt dig själv och skit i andra.
2 Det gäller att inte hamna i underläge.
Det är oerhört komiskt!
Speciellt som stockholmarna tror att de är längre komna än resten av Sverige... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar